Jag släppte allt vid skilsmässan och flydde
Till den där stugan i skogen folk fantiserar om
fast alldeles på riktigt

Jag ler blekt när jag hör människor drömma
Om det där som ska rädda dem
undan dem själva

Jag satt där i det knarrande huset,
eldade vedspisen glödgad
för att värma två små rum

En morgon fick jag resa soptunnan
efter att en björn vält den
men besviket fått lufsa vidare

I hyran av stugan ingick en parabol
Men två gånger gnagde mössen av sladden
Sedan köpte jag ingen ny

Trappan till övervåningen med snedtak
hade plankor som rättade sig minuter efter att man gått där
så det lät som ett spöke följde efter

Mina barn hatade stugan
Den var impregnerad av sorg
och spökets ursprung blev oviktigt

Tillslut var jag ensam med de knarrande stegen,
de avgnagda sladdarna
och en besviken björn