Åh, låt mig sjunga en sång,
om dig och mig,
och om oss,
och låt dessa ord komma
värnlösa till dig
som om burna av en duva:
för ingens död dessa rader,
det vi hade var tid
och den oändliga ängen
då vi drömde om framtiden
och kärlek till kärleken
och det fanns ingen mening utan dig
utan maskrosor om våren
utan vågor som slår emot en strand.

Du var det enda i min värld
och när du reste bort sa de ett år:
du var en bärare av traditioner,
du tillgängliggjorde forna upptäckter
och du lovade bära vår värld med dig.

Och lång tid efter du försvann
bar varje skugga konturen av din kropp
varje blomma en hymn
till den närhet vi haft.

Men tiden flöt förbi,
och du är alltjämt bortom min räckvidd,
och jag är långt ifrån dig.
Aldrig kan jag skymta
dina handlingars kraft
eller de spår du lämnar efter dig.

Det som fyller mig nu är tanken att
varje år sjunger sin egen sång
om hur livet ska levas,
varje dag bär ett nytt mål,
och dagens mål är långt ifrån
målet den dagen du höll mig,
den gång du byggde vår värld
med händer som formade mitt hjärta.

Nu är jag omgiven av tiotusen tomma ting
efter tusen och en nätter utan att få se dig,
och maskrosbollarna svajar i vinden,
månen är en skärva ikväll,
varje sten en värld,
och drömmen rinner ur mig
likt sanden ur ett timglas.

Obekanta stjärnbilder fyller nu natten,
som om detta var någon annans minnen,
som om jag var fångad i en berättelse
vars mening är inte är min.
Och jag driver med vintergatan,
som om någon annan
dikterar mina begär.

Hur kan man återfinna
de gamla känslorna?
Få det förflutna fram ur skuggorna,
åter kunna säga, ”allt har förlorats,
allt har getts bort, utom detta:
det hopp du ger mig”?