Fröken Andersson in memoriam.

Han bad endast om hennes sköte
men inte om hennes hand
så fröken Andersson ensam skötte
sonen som aldrig blev deras band

Hon hyrde ut sitt gårdsrum
till rädda flyktingflickan - till mig
vakade över min vandel
lärde mig säga nej

I hemmet som doftade såpa
fick reda och sparsamhet råda
själv var hon tystlåten, höjde aldrig sin röst
när cancern tog sonen var tron hennes tröst

Detta är snart sjuttio år sen
men henne glömmer jag ej
med sitt trygga väna väsen
var hon Sverige för mig.

Veronika Garellick

(Fröken Andersson bodde på Lundgrensgatan 2 i Göteborg)