Hon står där hon alltid stått
Lika fastfrusen som tiden
Penseldragen är klumpiga och böjliga
över konturen som utmynnar kvinnan

Vissa frågor ställer man inte
De är för plågsamma
Känslorna är en sorgedräkt som vuxit sig fast.

Hon står där vid vattnet och blickar ut
Mot floden som engång vore hennes egna
Hon har länge flätas sig samman till landskapet
Generationer har sett henne med becksvart skrud

Vilka stjärnor ligger vakna i natten?
De lyser likt forna minnen på skuggorna som vandrar längst hennes panna.
Det finns frågor och så finns det orden vi inte ställer
För vi väntar inget gemensamt svar.

Jag viskar för öron jag vill ska lyssna
När jag tänker på kvinnan vid floden