min fantasi var min enda vän 

det är så än...

FANTASIN...

... ja fantasin blev min enda vän, tårarna kom, när jag förstod. Den var ett uttryck för en längtan att få känna att jag levde på mina villkor. Långt senare förstod jag att detta kallades att överleva. Jag är en överlevare. Men offerkoftan har jag aldrig provat. Det var bara att resa sig upp och borsta av sig. Sedan siktade jag på morgondagen. Allt medan kroppen tog igen sig under natten. Men det smög in en man hos mig då och då. Detta behöver aldrig uttalas vad som skedde. Därför att ni kan förstå. Fantasin blev min flykt en resa eller en semester. Där i denna värld av under mitt bland vidunder och otäcka verkliga monster kunde jag lyfta på vingar. Begåvad och befriad, upplyft och lätt inombords allt medan övergreppen avlöste varandra. Var fanns dem vuxna frågar du dig? Jag var inget barn som tänkte att det var någonting fel på vuxna. I alla fall upplevde jag inte det var fel på mina föräldrar. Idag rannsakar dem sig själva framför brasan innan bastun vi tar två gånger i veckan.

Fantasin fanns där för att överleva alla de övergreppen som jag utsattes för och senare var och blev rädd för att utsättas för. Nakenheten är ingenting farligt. Att bada naken eller basta tillsammans med hela släkten och alla grannarna var inget hot. Och den fula gubben jag skulle akta mig för på väg till snabbköpet fanns aldrig. Denna fula gubbe var en vän till min pappa. Liksom våldtäktsmannen senare blev min bror. Samtidigt som han min bror plågat skiten ur mig hela mitt liv. Han verkligen älskade att skada och hatade mig sedan för att jag reste mig. Alltid såg jag mig över axeln eller planerade en flyktväg ifrån förövaren eller min sadistiske bror. Oavsett mina strategier fungerade det dåligt för de överlistade mig snabbt.

Hur det nu än kom sig förpassade jag stunden i skeendet av ondskan till ett ingenting. Det fanns inte för mig att jag var utsatt eller ett offer. Om sanningen ska fram visste jag inte ens att ett sådant ord fanns. Offer eller drabbad eller utsatt var främmande begrepp för mig. Att leva på fantasi tar sitt pris. Marytrlivet var ingenting jag visste någonting om. Det var bara att stålsätta sig. För den delen grooma betyder mjuka upp, eller förbereda, böja eller uppvakta... med de orden förstås att den som vill göra vad den vill med ett barn har en agenda. En man som söker ett flickebarn planerar noga sina drag. Denna man som närmade sig vår familj visste precis hur vår familjedynamik var beskaffad...

När det sker med ett barn som aldrig ska ske vänder sig alla till föräldrarna. De ansvariga föräldrarna vart var dem och varför såg dem ingenting?... Jag visste precis varför ansvaret inte kunde läggas på mina föräldrar. Den rädsla och skräck som jag fylldes med gjorde dessutom att jag inte vågade berätta. I detta är jag ännu ett barn med lika stor förlåtande och medkännande personlighet. Oavsiktligen var det att blunda för mina föräldrar som aktivt fördes bakom ljuset av denna förslagne pedofil. Han förgrep sig inte på mig utan på hela vår familj. Där min storebror, min plågoande och senare han som också våldtog mig precis så som pedofilen, blev lika stort offer. För vad hade min storebror sett och vad hade det han såg fått för konsekvenser? Vi blev alla utsatta och drabbade vi tre syskon. Min lillebror vaknade skrikandes och kunde inte heller formulera vad det varit som han sett, bevittnat och börjat så smått förstå. En syster som de tvingades bevittna bli utsatt. Vad är det för hemligheter och tystnadskultur som får sådant att ske. Våra föräldrar som sov på en övervåning fullt manipulerade och i tron att denna manliga vän var en ängel. Så kunde heller ingen förstå mina tårar. Och ingen ville lyssna till mitt språk.

Vad ett barn kan berätta är inte med ord. Det är en lek som blir gränslös som visar de första tecknen på skam, avsky för sin egen kropp och rädsla för att göra fel. Därför blir det barnet järvt och vill utmana sig själv till bristningsgränsen. Lika så är ett barns berättelse att hata offret i betydelsen mig, där min bror hatade och förnedrade mig, därför att han var rädd för vad han sett honom göra med mig, och inte ha makt att hjälpa mig.  Det våld som utövades emot mig av min storebror och de ord som så sjuka han brukade var efterapningar. Allt föddes av en manlig vän till familjen som hade sina hållhakar på var och en av oss. Ett system och en strategi som denna man övat in...

Vi var antagligen inte hans första offer och absolut inte hans sista. Problemet då ingen vill ta i anmälan idag. Och ingen polismyndigheten vill upprätta en plan för att kartlägga pedofilernas vägar till sina offer och sedan vägen fram till nästa. Därför går många barn och familjer kring denna man i led efter varandra. Alla ovetandes om dem före och dem efter. Fyllda av skam och fyllda av traumatiska upplevelser som dröjer sig kvar hela livet. Upplevelser som förstörde en hel familj och barndomen för alla syskon i den. Det är inte ett övergrepp av ett barn och det är inte pedofilens fel. Det tycker ju heller inte pedofilen själv, att det skulle vara fel att förgripa sig sexuellt på barn. Det vad jag menar med det är själva kulturen att tysta ned som finns. Ja även och ord om att inte skrämma upp folk. Det finns rädslor hos myndigheter att hantera anmälningar där tiotals år förflutit sedan övergreppen. Idag vore det fantastiskt om det gick att reda ut, om vi bara fick upprätta en pedofilgärningsmannaprofilgrupp. En sådan som kan känna igen och koordinera insatser för att lokalisera personens tidigare kontakter och senare. Det skulle vara önskvärt men såklart blir alltid svaret att det är oigenomförbart... 

Vad en pedofil tar sig för däremot tycks alltid vara genomförbart. Alltid finner pedofilen sin väg in i familjer och fram till barnet den vill ha. Därmed vinner förövaren och de utsatta offren förnekas den upprättelse som de har rätt till. Ingen kan gå vidare hel oavsett om pedofilen döms eller inte. Däremot är det så att vetskapen om att ingen mer skall drabbas eller utsättas och göras till ett offer är befriande. Det att någon sätter stopp för pedofilen som förgrep sig på barnet. För detta barn att få veta att inget mer barn skall bli pedofilens nya byte då pedofilen grips av polis är en upprättelse i sig. Familjedynamiken blev aldrig den samma efteråt. När övergreppen hade skett började decennier av söndring i familjen. Så frågan är om det bara ska kallas pedofili? Är det inte i själva verket sexuellt övergrepp mot barn, egenmäktigt förfarande och psykisk terror av en familj? Frågan är svår att formulera liksom svaret på vad det är jag har varit med om. Märkligast av allt är att den förlåtande hållningen tycks medfödd i mig. Då ingen ilska eller hat finns i mig alls. 

Jag kan inte känna hat eller förakt eller avsky för någon i fråga. Ej heller till mig själv.  Vad jag känner är mina känslor av övergreppen och sveket att utsättas. Att någon kunde göra så emot mig och ta min barndom ifrån mig. Samtidigt en sorg över att med vad denna mannen gjorde förstörde han för mig och mina syskon. Idag har vi en komplex relation till varandra på grund av det vi upplevt. Ingen av oss minns samma saker och det beror såklart på att vi befann oss i olika positioner och situationer till pedofilens gärningar. Allt detta betyder för vår familj att läkningen pågår än ifrån någonting som skedde för femtio år sedan. Någonting som för mig är lika färskt i minnet som om det skedde igår. Nu har jag berättat för er om någonting fruktansvärt. Imorgon ska jag fortsätta med livet ännu en gång sikta emot att finna söka ro. En tillfredsställelse ifall jag kan uppleva ro för en stund medans minnena packas ned om igen och igen. Först till kvarn brukar man säga. När jag säger detta menar jag just att finna glömskan. Önskningarna jag har haft är att få glömma detta och helst av allt att vi varnats av polismyndigheten för då hade vår familj aldrig drabbats. Femtio år av mitt liv hade jag då vetat vem mannen varit och jag hade lyckligtvis endast vetat att "han" är en pedofil. Då hade jag nu aldrig behövt kämpa för att finna ro.