Vi matar oss med nyheter
som flödar som vatten från trasiga kranar
och vi simmar med
utan att förstå att vi drunknar
i varje droppe vi svalt.

Tekniken växer som rötter i våra händer
och vi klipper banden med jorden
med varje knapptryck.
Själen är som en axelrem
som slitits för långt
och vi bär på allt för mycket vikt
utan att känna marken längre.

Världen går snabbare, men vi går sönder.
Och vi undrar var vi förlorade oss själva
i den hastigheten.