Jag vill bara vara där. Där du är. Jag vill bara krypa in under din tröja och känna ditt bröst. Krypa in innanför till där du och jag en gång knöts ihop.

Detta möte är ingen slump. Det hände bara.

Mina steg mot ditt strilande ansikte med linjer av ett leende och armar som omfamnade mig den första stunden som våra tröjor värmdes balanserade något varsamt.

Mitt emot mig fanns en påfågelprakt av dragning i lika många färger som jag aldrig hade sett.

Dina händer på mina armar kändes som yllet i min egen tröja som om de hängt på min kropp sedan någon stickat den till mig.

Min andedräkt behövde känna din och jag doftade dig in i mig. Jag ville inget annat. Dina fingrar som fingrade på mina. Jag behövde böja mig fram. Närmre dig. För att andas dig.

Jag förstod aldrig vad som hände. Det bara kändes så omtumlande men du sa att vi bara gillade att vara med varandra. Det var väl så enkelt.

En rulltrappas färd mot kyssande läppar med dina grå, små strån mot min hud i ansiktet. Den rodnade trevande utan att du märkte. Men min doft avslöjade mig och du visste direkt var du hade mig.

Ändå var du osäker på var du själv var och var vi bar dig, så du backade och jag kunde plötsligt kasta dig så långt bort från mitt hjärta att jag själv blev förvånad. Det kändes mitt under sternum och det gjorde ondare än jag var beredd på.

Du försvann inte men jag trodde du var borta och jag trodde på det och accepterade det. Det kändes okej. Som att allt var bra så.

Sen hörde du av dig igen. Du skrev att du ville förklara. Jag begrep inte varför. Du var redan i en soptunna full med annat skräp. Jag skulle dock sortera det senare men hade ännu inte hunnit tömma bort dig. För som jag slungades tillbaka, men med större osäkerhet, när du var där igen.

Rädslan att möta dig som vän var en risk jag ville ta.

Det mötet var ett annat. Ett varmare. En vän. En annan start. Men jag hörde på dina ord att jag inte borde kastat dig bland allt annat.

Försiktigt vågade jag förstå att det var mer oupptäckt som jag aldrig sett. Du skulle inte i soporna. Du skulle vara kvar. Jag visste ganska snart att du nog inte skulle försvinna.

Jag satsade på nytt men med mindre engagemang för att skydda mitt bröst. Jag låste om mig väl för att du inte skulle kunna komma för nära samtidigt som jag åkte med tåget och tittade ut på det som var nu. Det var mer balanserat och grodde så långsamt att jag hann med.

Jag gick på grönt gräs men sparade sandalerna på för säkerhets skull. Jag har dem på än men dina strån håller på att hitta in under mina nakna fötter och jag vet inte hur eller om jag kommer kunna gå barfota igen. Jag vill bara ha dig där.

Förhoppningen om blåsippor ute i backarna kyler än men kanske kan vi gå utan strumpor och skor en dag. På ett eller annat sätt vill jag göra det med dig och jag tror inte att du försvinner längre.