John hade precis slutat sitt arbete och gått nerför den grå mörka trappan som kändes som en helvetesfärd mot underjorden. Jobbet han påbörjat var inte nytt, snarare nygammalt. Tidigare hade han suttit på en lokalavdelning långt ute i vischan, men när han fått erbjudandet att ta med sitt bohag för att flytta upp till Stockholm så hade han valt att acceptera.
Nu satt John med ett arbete som varken kändes särskilt tillfredsställande eller utvecklande - i en stad som var allt annat än inbjudande.

När han kom ut från kontoret så var han i de centrala delarna av staden. Ovanför stod en blå himmel och sprakade som en glaskupol från ovan. När han skulle svänga till höger kom en man emot honom.
“John! Är det du? Vad kul att se dig. Det var inte igår.”
"Nej, det kan man knappast säga”, sa John ganska omgående. Måhända var han ansiktsblind, men han kunde inte placera var han hade sett människan tidigare.
“Vi borde verkligen boka in ett möte. För att ses igen. Det har gått så lång tid sedan sist, och det vore både kul och spännande att se hur allt går. Ja, både för dig och för mig.”
“Låter som en inte helt dum idé”, John kliade sig i håret medan han tittade lite stelt på mannen framför sig. Han visste egentligen inte vad han skulle svara annat än att säga ja. Det hela ledde till att de utväxlade telefonnummer innan mannen försvann lika fort.

John satt hemma i lägenheten, han tittade ut mot den deppiga förorten som blivit hans hem. Området var ett miljonprogram och vart han än fäste blicken såg han stora betongklumpar sticka upp ur marken. Själv satt han i en fåtölj och läste en bok av Ursula K Le Guin. En bok som han haft på nattduksbordet i många månader utan att komma mer än ett par sidor. Han la ifrån sig boken och satte istället på TV:n. Funderade ett ögonblick varför han lämnat ut sitt nummer till den okände mannen på gatan. Något välbekant ringde i bakhuvudet, men det gick inte att koppla var de träffats tidigare. Det kändes dock obehagligt att mannen varit så framfusig.

John satt och knatade på sin jobbdator. Plötsligt kom chefen, Alexander, förbi med en kaffekopp i handen.
“Nämen tjena John. Hur går det med allt?”
“Bra”, svarade han utan att lyfta blicken från sin skärm.
“Jag ser att du verkar ha kommit igång. Och flytten har gått bra?”
“Absolut.”
“Det låter ju strålande.”
Tystnad la sig emellan de bägge männen och man kunde se hur Alexander tänjde sina smilband till bristningsgränsen. Onaturligt. Han fingrade lite med händerna på kaffemuggen.
“Jo och så är det dom där TPS-rapporterna. Vi skulle verkligen behöva få in dem snart.”
“Jag håller på med det. Bara inte just nu. Du kommer att få dem innan veckan är slut.”
Ännu en tystnad. Det enda som hördes var knattrandet från Johns händer när han tryckte på tangenterna.

På väg in i en av tunnelbanevagnarna så hörde han hur det vibrerade från byxfickan; John drog fram telefonen och tittade på skärmen: okänt nummer. Han klickade fram samtalet: “Ja hallå, det är John här”, sa han vaksamt med telefonen tryckt mot örat.
“Ja men hej, det är jag igen.”
John satt där i vagnen utan att veta vad han skulle svara. “Vem är jag? Du har ju knappast presenterat dig.”
“Jag. Ernie. Kommer du inte ihåg? Vi träffades ute på stan i går.”
John bet sig i läppen. “Ja just det”, sa han kort.
“Tänkte att det vore jättekul om vi kunde ta en fika. Vi har ju inte setts på år och dar?”
En längre tystnad la sig och man kunde höra andetagen genom luren.
“Vad tror du om att träffas där vid Espresso House? Vid Centralen?"
“Jag vet inte om…”
“Vi kan väl säga imorgon! Klockan sex på eftermiddagen, då hinner vi ju bägge dit.” Så la mannen som kallade sig Ernie på luren innan John hann komma med någon invändning.
Medan John tittade ut genom fönstret såg han spegelbilden av sitt ansikte som blev mer tydligt när de gled in genom en tunnel. Han funderade länge på vad det var för person han sådär utan vidare bjudit in i sitt liv. Vem det var som dolde sig bakom ansiktet?

John hade precis satt sig tillrätta på Espresso House och beställt en kopp svart. Stället var halvtomt och det befann sig endast ett par personer utspridda i lokalen. Han hade satt sig i mitten; lätt att skilja ut i mängden. På kontoret hade han känt sig jagad av Alexander som gick in och ut ur hans kontorsrum och frågade hur det gick med saker och ting. Och framförallt när han skulle bli klar med de där TPS-rapporterna. Under hela dagen hade han dessutom haft svårt att koncentrera sig, det faktum att han skulle träffa en komplett främling gjorde honom nervös. Han hade försökt att trycka ner känslan, men den låg och guppade i botten av magen.
Plötsligt kom mannen in i lokalen och mötte honom med blicken: Ernie, personen han bestämt träff med, vinkade glatt mot honom.
“John! Vad kul att se dig. Att vi äntligen skulle ses igen.”
John nickade ansträngt. Tycker du jag, tänkte han för sig själv.
“Jag ska bara beställa, så kommer jag till dig strax”, fortsatte Ernie medan han gick fram till kassadisken och började prata med biträdet som stod där. Efter några minuter kom han till John med en bricka bestående av en Americano samt ett wienerbröd.
“Then we meet again”, sa Ernie efter att ha ställt ner brickan och satt sig tillrätta.
“Mmm”, svarade John kort.
Ernie började mumsa på wienerbrödet och tittade forskande på John.
“Om jag ska vara ärlig… så kan jag inte riktigt placera dig? Jag vet faktiskt inte vart jag har träffat dig”, började John lite stelt, för att bryta isen.
“Minns du inte? Vi pluggade ju idéhistoria ihop? Linnèuniversitet?”
“Okej…”
“Vi var ju ett gäng som hade jätteroligt ihop. Och du var en av dem.”
Något vagt gjorde sig påmint i Johns minne. Grumligt men otydligt.
“Jaha, ja kanske. Nu när du säger det…”
“Alltså, det var synd att vi inte tog varandras kontaktuppgifter; Facebook eller MSN eller vad man hade på den tiden. Men nu har vi ju hittat varandra igen!”
“Ja eller hur…”
"Verkligen!" Ernie hade ätit upp sitt wienerbröd och tog en slurk av kaffet. Plötsligt la han ena handen ovanpå Johns som var placerad på bordet. “Jag vill att du ska veta att du verkligen betytt mycket för mig...”
Ännu en gång kom ilningen av obehag upp till ytan. Var killen gay? Stötte han på honom? John reste sig hastigt upp.
“Det var kul att träffas. Men om du ursäktar så måste jag faktiskt gå.” John nästan rusade ut ur Espresso House innan Ernie hann säga något mer.
John låg i sin säng. Han hade svårt att sova. Efter att ha lämnat Ernie hade han åkt hem och gjort en massa vardagsbestyr, innan han tillslut kollapsade i sängen. Nu låg han där: för trött för att orka företa sig något, men samtidigt för pigg för att kunna somna. Klockan var inte ens tio och han funderade över mötet som skett under dagen.
Plötsligt ringde telefonen som John placerat vid nattduksbordet. Han ryckte tag i den och såg ett välkänt nummer. Klickade bort samtalet…

John hade precis stigit av tunnelbanan och höll på att korsa gatan in mot kontoret - när han mötte Ernie igen. Hans ansikte var blekt och ögonen ihopsjunkna. På håll såg han lite ut som Gollum i Sagan om ringen.
“Varför svarade du inte!” nästan skrek Ernie när han mötte honom på gatan. Munnen var torr och skakig, som en tjackpundares.
John mötte hans blick. “Ursäkta? Hade vi bestämt ett möte eller något?”
“Nej men du vet hur det är… När någon inte svarar och man vill få tag på personen. Man måste ju kunna vara nåbar.”
“Jag låg och sov när du ringde”, sa John efter en stunds tvekan. “Jag måste ha missat samtalet…”
“Men jag vill ju att vi ska hålla kontakten… Jag vill ju att allt ska bli som förr!”
Men jag har ingen lust att träffa dig! För jag är ingen jävla bög!! hade John lust att skrika. Istället sa han samlat: “Känner jag dig? Eller varför är du så intresserad av att ha kontakt?”
“Minns du mig verkligen inte? Vi var ju som bästa vänner…”

På något sätt hade han lyckats manövrera bort den framsynta mannen och tagit sig in på kontoret. När han väl kommit in så började han istället oroa sig för att Ernie skulle fortsätta jaga honom. Eller vad värre var, stå utanför tills han var på väg hem igen. Men rädslan avtog och övergick i tristess av att sitta bakom ett skrivbord. Medan han satt där så tittade han ut genom fönstret och tänkte på den plats han för tillfället befann sig på. Och just då kom Alexander in och avbröt honom i tankarna.
“Nämen tjenare John. Hur är läget”, började han flåshurtigt.
“Jodå. Synd att klaga”, svarade denna sammanbitet.
“...du vet dom där TPS-rapporterna. Jag vill inte verka tjatig men…”
“Du får dom när jag är KLAR!!! Just nu har jag hundra grejer som är viktigare än dina jävla papper. Till och med att gå och skita känns mer relevant. Och jag lovar dig, lilla gubben, att så fort jag är färdig kommer du få rapporten på ditt bord…”
Alexander stod och tittade stelt på John, med sitt leende fastklistrat. Energin hade transformerats och balansen var inte densamma. Och medan de stod där och betraktade varandra kom John på vem Ernie var.