Byggt ovanpå ett polishus någonstans i Sverige, finns ett häkte. Där, näst längst bort efter en lång korridor, innanför en förstäkt celldörr med siffran fyrtiosju fastklistrad uppe i det högra hörnet - sitter Joel ihopsjunken på sängkanten med en rygg krökt och bräcklig som en ost krok, tomt stirrande ner på plastmattan mellan sina bara fötter.
Joel som ändå är en ung man på kanske nitton tjugo år, undrar hur fan han hamnade här, varför i helvete han inte blivit tvångsintagen på en psykiatrisk avdelning i stället för att sitta i det här kalla rummet. Den gula filten värmer inte och trotts de vita tofflorna känner han kylan stiga från betonggolvet.
För hade någon (egentligen vem som helst) sett alla de skador som Joel samlat på sig över större delar av sin kropp, att det är just därför han har, inte några små skärsår kanske över handlederna, utan flertalet djupa och många av dem även dåligt läkta köttsår längst hela armarna, ärr eller snarare mer som mörka breda streck. Bevis på att livet, som han (Joel) inte sett som något man ska hylla och omfamna och lyckligt leva, utan snarare något som är förpestat, något som man måste fly ifrån, och det är fort.
De svarta påsarna under Joels ögon, visas som två hästskor, färgade mer som brännmärken och som fyllts på och gett en än mörkare nyans, för varje vaken natt. Just därför att sömnen, den så kallade tillfälliga lilla döden förknippad med drömmar, inte härliga drömmar, de som levererats på fluffiga rosa moln av välbehag. Nej, utan de värsta tänkbara av drömmar, de som även kallas mardrömmar, de som hugger dig i hjärtat med sanningar och vrider om och därför så skrämmande att man bara måste vara vaken. Men Joel har inte den minsta aning om var skadorna kommer ifrån. Och det är när han plötsligt känner att någon befinner sig i rummet med honom, trots att cellen är tom som Joel ser ut genom det gallerförsedda fönstret och ställer frågan inom sig själv, men ändå högt som om någon var där: ”Skulle man kunna se solen fast känslan är mörk?”, när någon, eller något, faktiskt svarar honom, fast med en mörk, skrämmande närvarande röst men ändå inte, nära som om Rösten stod i samma rum, men ändå långt bort, bekant som en närstående men också väldigt främmande. Skriker men som också kanske viskar, tydligt men väldigt kväsande mumlande, svarar Rösten: ”Nej…tro inte på det skitsnacket”.
Joel, ser med hastiga rörelser sig runt om. Han kollar på det enda stället i rummet någon skulle kunna hålla sig gömd, men när han ser att det inte finns någon där stillar Joel sig och fortsätter:
”Men om jag önskar riktigt hårt att få se solen då?” Kan önskan slå in tror du?”.
”Nej, nej, sådant händer bara på film”, svarar Rösten.
”Men kärleken då, du vet den där villkorslösa kärleken?” Kan den vara själsligt läkande?”, frågar Joel fortfarande med blicken ut genom fönstret.
”Nej, gränslöst vansinne fungerar bättre, du minns väl alla de gånger du och din syster gömde er under köksbordet när pappa var full?”, sa rösten.
”Så du menar alltså att man kan, med ett riktigt starkt hat, ta sig framåt i livet? …”, frågar Joel.
”Ja, nu börjar du prata mitt och pappas språk”, sa Rösten.
Polletten faller äntligen ner inom Joel, som om rösten öppnat den dörr han låst för Joels inre medvetande att ens gå igenom, för Joel utbrister: ”Men vafan! Då sitter jag häktad för att jag lyssnat på dig!”.
”Visst är det lugnt och skönt här?”, svarade Rösten.
”Jag är ensam, och det är kallt”.
”Du har mig. Du är hungrig”, säger Rösten.
”Jag är hungrig”, svarade Joel, som om någon styrde honom.
”Ät pytt i pannan på skrivbordet. Den som dom kom med för några timmar sen.”
Joel lyfter (utan att tänka) upp blicken mot skrivbordet och säger, nästan väser med ett snedvridet ansikte: ”Jag hatar pytt i panna, jag vill hem igen”.
”Mmhm… Sluta kämpa emot nu, ät”, svarar Rösten efter att Joel lugnat ner sig.
Joel fortfarande sittande på sängkanten tar en handduk som ligger kastad på golvet och torkar bort det värsta av snoret. Och sen med rödsprängda ögon ställer sig upp framför skrivbordet och kisar ut genom det repiga hammarglaset i cellen.
”Varför är alla färger man blir glad av, ljusa?”, säger Joel och skjuter undan brickan med maten på.
”För att man lättare ska se när färgerna ruttnar och ändrar färg till min favorit; grå. Kom igen nu…ät.”, säger rösten, nu mer sammanbiten.
Joel lutar sig över skrivbordet och tallriken med överkroppen närmare fönstret, sen ser kisande ut mot en man längre ner på gatan, och säger: ”Ser du han utanför fönstret? Han som joggar? Jag undrar vad han tänker, han ser så lycklig ut.”
”Om han ska hoppa ut framför den där bussen som kommer nu, tro mig, jag vet”, svarade Rösten entonigt.
”Men han ser ju så tränad och lycklig ut, speciellt med sitt leende och sina lätta steg.”
”Lyckan är bara en tillfällig nyck, ondskan är det enda vi vet är evig, tro mig, jag vet. Ät nu, jag vill sova för jag vill drömma om vedergällning på resten.”
”Det är mardrömmarna som du ger mig, jag får ångest av dom!”, säger Joel.
”Ångest är ett påhittat fenomen konstruerat av läkemedelsbolagens lobbyister, vi kom ju överens om det här. Ät inte pillren mer, du behöver mig, du överlever inte utan mig för ingen vare sig saknar eller älskar dig för den du är”, säger Rösten än mer entonigt om än mer befallande.
”Men jag sitter ju häktad för mord!”
”Du slipper i alla fall gömma dig nu”.
”Ja.…”, säger Joel, nu åter sittande på sängkanten med krökt rygg.
”Dåså, god natt.”