Under en glimrande skimrande estrad

där eskapadernas glömskan fanns kvar

i försvarslösheten mot känslornas kval

av det ångestfyllda varandet i en guldburen sal

lodjuren seglande fram i den vindstilla tystnaden

viskande morrhår med smygande tassar

spinnande gruffande månliknande klös

de snötyngda grannarna sorgens timma lassar

farväl till den löftesrikaste kärleken

kom tillbaka igen min vänaste vän

längtan efter en sanningsenlig säng

i omfamningen av den lavendel ljuvaste sommaräng

... älskar Dig än.