Fågelpojken rör sig längs med murens rand,
klädd i skiftande fjädrar, vita, svarta,
ett skimmer av eld och jord i hans silhuett.
Askan följer honom som en långsam våg,
medan vinden sveper genom sprickorna,
och sanden, snön, det vita,
bär hans steg men svarar inte.
Han letar efter något som aldrig fanns,
ser mot muren och hör dess tystnad,
ser mot natten och känner hur mörkret
rinner likt en flod genom tiden,
mot havet, mot något djupare.
Och hans ögon, blankt svärtade,
söker rot där rötter inte längre växer.
I jorden finns inga svar.
I sprickorna bara viskningar.
Men fågelbon, flätade av barnhänder,
bär drömmar som dömer,
knyter fjädrar som inte kan lyfta.
Och i den vita sanden, i den vita snön,
står han, haltande,
utan att veta om de går framåt eller bakåt.