Vi skulle ta en vanlig gammal promenad inne bland skogens bergknallar i Ruddalen. De visade sig vara mer historiskt berömda än jag någonsin förstått. Somliga utsprång hade ansikten inbakade i berget. Det kändes svårt att klättra på dessa huvuden (man hängde bakåtlutad) men gick förundransvärt lätt. För min älskling var det första gången här - så hon kunde ju knappast veta hur bergknallarna brukade te sig.

Då vi kom hem till asfaltsgården var det redan dags att säga hejdå. Jag ville helst fortsätta träffen med att kolla nån film, så blev ganska besviken. Dessutom hade min tjej förvandlats till sin egen bror [i verkligheten har hon inga syskon alls]. Hursomhelst gick vi ändå in till samma soffa. Där väntade brorsan på att syrran (min älskling) skulle komma hem. De bodde uppenbarligen i lägenheten som starkt påminde om mitt (vårt?) barndomshem.

Började packa upp biblioteksböcker ur ryggsäcken. Jag placerade gula pärmar på soffbordet, illustrerad volym efter illustrerad volym. När högen blivit tillräckligt spännande (eller tillräckligt störande?) ville pojken kolla nån film trots allt. Hade han inte nyss varit en vuxen herre?! Nå, jag vet ju att vem man möter i drömmar ofta växlar skepnad från ena sekunden till nästa - hur mycket man än älskar någon. Det gäller tydligen även för berg - även fast scenernas grundläggande galleri är bestående.