Bordet båten,
fingrar som segel,
mellan masterna, mellan plankorna,
vaxet sipprar genom sprickor i världen,
en flytande spegel av själen
som aldrig fastnar.
Horisonten är en skärva
som vrider sig i blåsten,
vågbrytaren av sand
där den blå pojken sitter,
väntande, vänd utåt
mot ett hav som andas men aldrig talar.
Och individen, Metorium,
vaxet som droppar mellan fingrar,
mellan vågor och storm,
mellan ett namn och inget alls.
Lemmar sträcker sig,
under tystnar,
det okända spricker som glas.
Den svarta hunden rör sig i dimman,
en eld mellan tvivel och hopp,
inget fast, allt skiftar,
vinden slår mot båtar som saknar skrov.
Och individen, och gatorna,
och bordet som aldrig var ett bord,
men ändå dämpar stormen och vågorna,
men aldrig i vinden,
när vaxet flyter ut.