I hemmanet bodde
en grovhuggen själ,
väderbiten, rynkig
mossbeväxt solitär

Var skönt tillyxad,
okonstlad och rejäl
av det rätta virket
från högväxta träd

Där barfota barn
sprungit omkring,
på vägen till fållan
där de skulle hållas

En sula i rotvältan,
den sa det till mig,
innan den blev till
damm i min hand