Han sitter och gungar
högt uppe i rönnen,
vinden dirigerar löven
till harmonisk sång

Skulle träden vägra
vore smärtan olidlig,
det togs alltid för givet
att melodierna fanns

Det förstår ju poeten
som lyssnar till löven,
kråkfåglar som kraxar
trädens avskedssång

Trädens ålderman står
med tung vriden arm,
lägger med kvistarna
runskriftens hårda ord