Tittar ut genom ett tågfönster
Där sitter nån
Som nog är
jag

Det finns något robust
I vem man är
Men också nåt
i konstant förändring
eller om det nu är förfall

Jag är ensam
Men det löser sig

Sitter mot tågets färdriktning;
Färdas bakåt
Och det känns bra

Varför komma fram
Jag vill alltid bara tillbaka

Kanske finns det någon mening
I att bestå av partiklar
Som består av partiklar
Som består av partiklar

Jag är en partikel:

Snart så imploderar jag