Den kalla vinden ven genom de höga tallarna när Jaramald och Rim rörde sig tyst genom skogen. Det var sent på hösten, och frosten låg tjock på marken. Sommaren hade passerat med dagliga rutiner som träning och studier.Nu var de ute på jakt vid den Östra sidan av Norrberget. Jaramald bar sin långa, slitna mantel tätt svept kring sig, och hans skarpa ögon spejade efter spår. Rim gick vid hans sida, hukad och vaksam. Han hade lärt sig att röra sig ljudlöst genom skogen, men ikväll vilade en oro över dem båda.

"Spåren är färska," viskade Jaramald och pekade på en rad av djupa märken i mossan. "Hjort, kanske en stor en."

Rim nickade och lyfte sin båge, redo att smyga framåt. Men innan de hann ta fler steg hördes ett dovt ljud—som grenar som knäcktes under tungt tryck. Jaramald höjde handen och stannade. Rim gjorde detsamma. Långt bort i dunklet såg de skuggor röra sig.

Goroner.

De var tre till antalet, bredaxlade och beväpnade med spjut och grova svärd. Deras mörka pälsrockar smälte in i skogens dunkel, men Jaramald kände genast igen dem. Goronerna var kända för sitt rykte som skoningslösa jägare och lönnmördare i kung Helvas tjänst. De letade efter något—eller någon.

"De är inte här för jakt," mumlade Jaramald lågt. "De letar efter någon. Vi måste röra oss snabbt och tyst."

Rim svalde och grep hårdare om sin båge. De gled bakåt, in i skuggorna, men skogens tystnad var förrädisk. En gren knäcktes under Rims fot, och en av Goronerna ryckte till. Han vände blicken åt deras håll och snörpte ihop ögonen.

"Ingen rör sig," viskade Jaramald.

Goronen tog ett steg närmare, och Rim kände sitt hjärta dunka. Han visste att om de blev upptäckta skulle de inte ha en chans i en öppen strid. Men Jaramald var redan på väg att manövrera dem. Han drog långsamt fram en liten påse från sitt bälte, fylld med en särskild blandning av örter och krossad bark—en gammal fjärilsfolkets blandning som skapade en skarp, distraherande doft.

Han kastade den mot ett träd längre bort. På ett ögonblick fylldes luften av en stickande arom, och vinden förde den rakt mot Goronerna. De ryggade tillbaka, viftande med händerna framför näsan.

"Vad i...?" en av dem hostade.

"Nu," väste Jaramald.

De rörde sig snabbt och smidigt bort från platsen, hukande och glidande genom undervegetationen. Rim kände hur hans puls dunkade i öronen, men Jaramald var lugn. De sprang i tystnad tills de var långt från Goronerna. Först när de nådde en liten klippavsats stannade de.

Jaramald vände sig om, granskade Rim och gav honom en bister nickning.

"Bra," sa han kort. "Men vi måste vara mer försiktiga nästa gång. Goronerna letar. Och snart kanske de vet vad de söker."

Rim svalde och såg ut över skogen. Han visste vad Jaramald menade. Det var honom de letade efter.