Jag borde inte skriva det här.

Det är inte rätt.

Men du är här nu.

Bland mina tankar.

När solen har gått ner, och jag är ensam i mitt rum, känner jag en längtan efter dig.

En längtan efter din kram.

Jag behöver den.

Jag behöver den mer än någonsin.

Känna hur dina svaga armar försöker trycka ihop mina revben.

Känna hur du ivrigt trycker ansiktet in i mitt bröst för att få höra mina hjärtslag.

En kram så hård att man aldrig vill släppa taget.

En kram som gör det omöjligt för oss att komma närmare varandra.

Här sitter jag, mitt på natten, och kämpar emot impulsen att gå ut, leta upp dig och kyssa dig som du aldrig har blivit kysst förr.

Här sitter jag och kollar på min mobil varannan minut i förhoppning om att se ett sms från dig.

Att du druckit dig full och vågat skriva till mig.

Är du rädd att jag gör med dig som jag gjorde med hon?

Är du rädd för att jag ska manipulera dig?

Är du rädd för att jag ska säga nej till dig?

Här sitter jag och hoppas på att alkoholen döljer dessa rädslor.

Du skrämmer mig.

Mer än något annat.

Jag har många rädslor, och jag har bemött alla de, men inte du.

Kommer du att vilja ha mig?

Kommer du att tycka att jag är löjlig som skriver detta?

Förvånad över det?

Chockad?

Oväntat?

Kommer du att hindra min ambition?

Kommer jag att bry mig om dig så mycket som du förtjänar?

Dessa frågor skrämmer mig.

Jag är rädd för att bli sårad, men jag är mer rädd att såra dig.

Det förtjänar inte du.

Jag tror inte att jag bryr mig om dig egentligen.

Jag bryr mig om den oskyldiga tjejen du är.

Jag är så jävla rädd för att använda dig.

Få dig och tro att din kram är speciell, när den inte är det.

Få dig och tro att du är den enda, när det finns andra.

Hur kan man göra så mot en annan människa?

Leka med deras känslor?

Jag inser nu hur fel det är och jag inser att jag skyldig i detta.

Vem fan är jag för att såra dig?

Hur ska jag kunna leva med mig själv om jag smittar dig med mina sprickor, jag som är sönder, och du som är hel?

Jag kanske inte är så hjärtlös som jag verkar vara efter allt…

Jag förtjänar inte dig, och du förtjänar inte mig.

Vi är två olika människor.

Jag är sönder, och du är hel.

Du ska en väg, och jag ska en annan.

Jag vet inte om jag faktiskt vill ha dig och jag vet inte om du vill ha mig alls.

Men ändå är du där.

När tystnaden skriker.

När solen gått ner och mörkret skiner.

När mina tankar bryter sig ur buren jag satt de i, och ambitionen lagt sig för att vila.

Då är det ett tomt hål inuti mig, och det verkar som att du är den enda som kan fylla det.

Om du nu är så jävla ospeciell, hur kommer det sig att det alltid är du som står med spaden redo att fylla hålet?

Varför är det alltid du nuförtiden som kommer upp när det är som mörkast?

Tidigare har det varit andra, men nu är det alltid du.

Kanske är det såhär det känns att vara kär.

Inte fan vet jag.

Kanske är jag kär i dig, men alla frågor jag har skymmer för mina ögon.

Kanske är det så att jag måste kyssa dig för att få reda på sanningen, och riskera att såra dig och mig.

Kyssen kanske öppnar upp en väg mellan våra själar där de kan tala med varandra utan att alla frågor stör.