I parken under äppelträden,
Sitter du i sin fina klänning,
Solen lyser på dig trots all skugga,
Men du gömmer dig inte av sorgen.

Du nynnar en låt som lämnar mig aldrig,
Dina ögon hypnotiserar och ger dig all min kärlek,
Du väntar på den vackra ring,
Men jag har redan hamnat i den- jag är din.

Blåbärspajen håller jag i mina händer,
Mina ben skakar- jag är nervös,
När jag går- svänger jag åt höger och vänster,
O förlåt mig kära friherrinnan… jag är i rädslan.

Du fnissar åt mig tills jag blir röd,
Mina ögon vet inte vart jag ska titta,
Det känns som att jag är en vanlig bonde- men du är en riktig kronprinsessan.

Du läser av mig som att jag är en bok,
Jag har inget emot det, o aldrig emot din blick…
När jag äntligen sätter mig säger jag tyst “hej”, som att det är en hemlighet,
Som att det är något mer en bekant picknick.

Allt jag kan få ut mig är leende,
Inga ord kan beskriva hur det känns,
Jag har inte lärt mig älgande- och det inte behövs,
Du förstår mig som ingen annan,
Det är det som ses störst.

Jag vill vara med dig varje sekund,
Mina tankar om dig räknas inte med,
Jag vill hålla i hand med dig varje minut,
Och varje timme vill jag kyssa dina läppar.

Min ordförråd plågas av pronomen “dig”,
Men det är omöjligt för mig att ledsna av detta,
Du kan säga hur mycket du vill till mig “nej”
Jag kommer aldrig stressa.

Krama mig så hårt men mjukt du kan,
O jag ber dig älska mig,
Och nu smälter jag i din famn,
Och nu min kära kan du va mä o rinna ner… för att bilda en blomma, för att bli för alltid förtjust av mig.