Jag bär en tanke, en klump av mörker
som aldrig lämnar mig ifred. 
Den bor där, djupt inne i mig, som en främmande kropp. 
Den slår sina vassa klor i varje tanke 
vrider och sliter i min själ tills jag inte längre vet 
var jag börjar eller slutar. 
Den viskar om det oundvikliga – 
att jag en dag ska bli ingenting. 
Att jag ska dö, att jag ska försvinna 
och att världen kommer att fortsätta utan mig
som om jag aldrig varit här. 

Men det är inte bara en tanke. 
Det är en tyngd som pressar mot mitt bröst, 
en storm som aldrig lämnar mig ifred. 
Och samtidigt – en brännande skräck, 
en oförklarlig panik över att det verkligen ska ske. 
Att bli bortglömd. 
Att dö. 
Att försvinna. 
Det finns ingen flyktväg, 
bara en oupphörlig kamp mellan ångest och hopplöshet. 

Ibland känner jag en desperat längtan att leva. 
Att kasta mig ut i livet, 
springa barfota genom gräset, 
höra skratt som får världen att kännas lättare. 
Jag vill andas djupt, känna vinden kyssa mitt ansikte, 
låtsas som om allt är enkelt och vackert. 
Men samtidigt vill jag gömma mig, 
dra ner rullgardinen och stänga av världen. 
Jag vill att tystnaden ska sluka mig hel, 
låta mig drunkna i ensamhetens kalla hav. 
Där finns ingen dom. Ingen förväntan. 
Bara stillhet. 

Jag försöker vara någon jag kan vara stolt över. 
Ren. Hel. Stark. 
Jag försöker hålla löften jag gett, 
inte bara till andra, utan till mig själv. 
Men det är som om jag är byggd för att svika. 
Jag står där, med handen mot spegeln, 
och ser hur sprickorna växer, 
hur bilden av mig själv splittras i tusen skärvor. 
Jag vill tro att jag kan laga det. 
Men varje gång jag försöker 
skär glaset djupare in i mina händer. 

Och världen… 
Jag vill tro att jag kan göra den bättre. 
Lämna något efter mig. 
Men inuti mig finns en röst som skrattar hånfullt. 
En röst som viskar att det redan är för sent. 
Att mänskligheten är förlorad. 
Och jag har förlorat hoppet med den. 

Ibland försöker jag hitta något att älska i mig själv. 
Ett frö av hopp, en strimma ljus. 
Men varje gång jag söker, 
är det som om mörkret slukar allt. 
Jag ser bara avsky, 
ser bara en skepnad som inte är värdig. 
Och det gör ont. 
Det gör ont att känna så här. 
Det gör ont att aldrig kunna fly från sig själv. 

Jag vill vara allt. 
Jag vill vara inget. 
Och här står jag, fast i tomrummet mellan de två. 
Jag är en skugga av något som aldrig riktigt blev, 
en halvfärdig målning som ingen orkade avsluta. 
Så jag är här.
Andas. Existerar. 
Men vad betyder det egentligen? 

Idag vill jag inte dö. 
Men jag vill inte leva. 
Det är en smal tråd jag balanserar på, 
en tråd som skär genom min själ. 
Gråten bränner i halsen, 
som en flod som vägrar bryta igenom. 
Och hatet… 
Hatet pulserar i mitt bröst som en brinnande eld. 
Den äter upp mig inifrån, 
och jag försöker, 
jag försöker så hårt att inte låta den ta över. 

Mina ögon är röda, 
mina händer darrar, 
mitt hjärta slår som om det försöker slå sig fri. 
Och jag undrar – 
är det bara kemi? 
En brist på balans? 
Eller är det jag som är fel? 
Är det livet självt som river sönder mig, 
bit för bit? 

Ikväll är det inte min tur att falla. 
Ikväll ska jag inte ge efter. 
Men det är svårt. 
Det är svårt att stå här, ensam, 
medan allt inom mig skriker. 
Jag samlar mina tårar, 
varenda droppe av sorg jag gråtit i mörkret, 
och fyller dem i små flaskor. 
Jag dricker dem som om de vore allt jag har kvar. 
Jag vill känna något annat. 
Vad som helst. 
Men jag är fast i min egen sorg. 

Försök blunda, säger jag till mig själv. 
Men mörkret är alltid där. 
Svart. Djup. Bottenlöst. 
Och hålen i min själ – 
de är för många för att laga. 
Vinden inombords är som en storm, 
och jag försöker stå stadigt, 
men det är som att drunkna varje gång jag andas. 

Men ändå… 
Ändå är det fortfarande min tur att finnas. 
Att stå kvar, även när allt annat faller sönder. 
Jag är här, trasig, men levande. 
Och kanske, bara kanske, 
är det nog för idag. 

Idag vill jag inte dö. 
Men jag vill bara inte leva. 

Och när natten lägger sig som en tung filt över världen, 
står jag kvar i dess mörker. 
Jag är ensam, men jag finns. 
Jag är trasig, men jag står. 
Och någonstans därinne, långt bortom allt mörker, 
finns en viskning. 
Den är svag, nästan ohörbar, 
men den säger att jag kan fortsätta. 
Att jag kan finnas här,  även om jag inte vet hur. 
Och kanske, bara kanske,  så är det en början.