Lars sitter på en bänk utanför speceriaffären, alla hejar på honom. Han har en grårutig keps med öronlapparna ned- fällda, skärmen är vikt på mitten och kepsen djupt neddra- gen. På fötterna har han grova kängor, byxorna är vida och den grå jackan av grovt tyg är knäppt till hälften. Alla känner Lars, han är oförarglig och de flesta behandlar honom som om han vore vem som helst.
Småpojkarna brukar retas med honom men det är som om han inte fäster sig vid det utan snarare gillar uppmärksamheten. När responsen uteblir slutar de.
Vuxna som ser det brukar säga till, ”sluta med det där.” Värre är det med de halvvuxna pojkarna, de brukar slå sig ner intill honom. Han känner sig smickrad av uppmärksamheten. De försöker få honom att göra olika saker, bland går han på det till deras stora förtjusning.
”I dag får man ta karameller gratis, det har handlaren sagt.”
Lars tittar lite misstroget på dem. ”Ähum”, säger han, ”är det så?”
”Visst!” säger alla i korus.
”Se här”, säger en av dem och håller fram en påse med karameller och sträcker fram den. ”Du får smaka.”
Lars tar en karamell och smakar. ”Mm!” säger han och
smackar med munnen så att alla pojkarna skrattar och slår sig för knäna.
”Gå bara in”, säger en av dem. ”Handlaren säger ingen- ting, det är bara att ta, det gjorde vi.”
Lars är tveksam, men reser sig till sist. Han vill gärna vara till lags och går långsamt mot dörren. Pojkarna flinar och tittar när Lars går in i affären, men ingen vågar följa med. Väl inne tvekar Lars, men går sedan fram till glasbehållaren med karamellerna, sticker in handen och tar så många han kan.
Handlaren tittar på honom. ”Är du så karamellsugen?” säger han.
”Mm”, säger Lars och vänder sig om för att gå.
”Bara för denna gången”, säger handlaren. Han har anat ugglor i mossen. Lars brukar bara gå in i affären när han har en lapp med sig hemifrån. Handlaren har sett de flinande pojkarna genom fönstret och anat sammanhanget.
Väl ute sträcker Lars fram handen med karamellerna och bjuder. ”Det är bara att ta därinne”, säger han. Pojkarna tittar misstroget på honom, tar några karameller och går snopna därifrån. ”Ni får ta mera om ni vill!” ropar Lars efter dem