Moln som dimma över havet,
vågornas andning suddas ut,
linjerna förlorar sig,
och horisonten upphör att lova.
Moln som dimma över vattnet,
spegelbilden flyter upp och ner,
ingen vet vad som är botten,
vad som är yta,
bara en suddig kontur av något
som kanske fanns.
Moln som dimma över marken,
stigar upplösta,
fotspår svävar ett ögonblick
innan de sugs in i.
Moln som dimma över golvet,
rummet sväljer sig självt,
ingen dörr, inga väggar,
bara svävande möbler,
ett bord som inte längre står
utan vilar i sin egen glömska.
Moln som dimma i tavlan,
färgerna rör sig baklänges,
penseldrag suddas ut av tystnad,
någon målade en gång
men ingen ser längre,
ingen ser längre bilden.
Moln som dimma inom oss,
tankarna uppluckrade,
uppspruckna,
vi rör oss men vet inte var,
vi rör varandra men vet inte vem,
idén, en känsla, ett minne,
ett kropps minne,
som inte längre går att hålla fast,
bara sjunker,
bara bleknar,
bara blir till moln.