Ett nyfött barn blundar,
huden skälver i sitt första andetag.
Innan kroppen, innan tungan,
fanns allt redan där –
men inget kan sägas.

Själen är en källa,
dold bakom revben,
bakom språkets sönderfall.
Orden spricker i munnen,
tungan vrider sig runt det osagda.

Om kunskapen var fri,
skulle den forsa genom fingertoppar,
läcka ur ögonvrår,
bränna genom bröstkorgen.
Men kroppen är ett äpple som mognar långsamt,
ett skal som växer runt det som redan vet.

Den blå pojken sitter på en stol,
långt ute på vågbrytaren av sand,
han rör läpparna
men inget ljud når stranden.
Den nakna kvinnan med vingar
står vid rummets öppna fönster,
vinden rör vid hennes skuldror,
men inga ord lyfter.

Den svarta hunden dricker ur en spegel,
vattnet krusar sig, skälver,
en förvrängd bild av något bortom,
något instängt,
något som aldrig blir sagt.

Och ändå –
vad händer när kroppen vissnar?
När tungan faller stilla i munnen,
när lungorna släpper sitt sista fängelse?
Blir själen fri då?
Eller är den redan förlorad,
uppslukad av den kropp
den försökte fly?