bär på min rygg de stenar
samhället lade där
först knäckte de mina knogar
för inte skulle kasta dem iväg
som alla förstår förlusten
ingen ensam ska dra plogen
alla lade en sten
i konten, när de passerade

tiden den är en annan natur
går inte att sättas i bur
all vår början har sin tid
och även vårt slut