Det vassa masstaggeriet
varvar upp värmeslingorna
i min rygg
som en temperaturanalogi
till uppstarten av Karlheinz Stockhausens SIRIUS

En skvadron subkutana grånissar
ur Kolmårdskogarna, i varma yllen,
lyser sig pannlampat vimlande runt i min torso
när jag raklångar på shaktimattan,
i sin tur utlagd på yogamattan,
diagonalt över golvet i mitt
/så när som på en i ett hörn placerad,
ensam & tystlåten lågwattsskärmlampas
mjuka ledljus/ nedsläckta arbetsrum
på övervåningen i bostadshuset på gården
ute på landsbygden i Niemiseltrakten;
husets varmaste rum;
skorstensröret från bottenvåningens Morsøkamin
rännande upp ur golvet, ut genom taket,
under färden utstrålande en del av kråkvärmen,
rymdnattssvart, energimörk,
ansiktslöst taktil,
som en kvardröjande hälsning från installatören
och fjällföraren Bruno Svensson
(sedan länge salig urnbo)

Min kropp på spikmattan hovrar
som en kosmisk 2001-monolit
i mitt ryggtaggshypnotiserade medvetande
om omvärlden,
glittrande av miljarder synapsstjärnor
i Anna Östlunds röst
med kroppsgenomgångsinstruktioner,
saklöst intimt mässande
från hjässan ut i fingertoppar & tåspetsar;
avslappningens tyngd ett kostbart överlämnande
av jag & nu, bryderier & självförsvar
i ett tidlöst allt & inget;
en könlöst opersonlig totalorgasm
i ett utspätt, semihomeopatiskt tippe-tippe-tipp-tapp
från Big Bang Burger
till Restaurangen vid slutet a universum;
åldriga ungdomar spretande
ur mitt uppvrängda sinne
som kackerlackor
i bländet från ett plötsligt kökslampsefternattsljus
i en hyreslägenhet på Blackwell Street i Dallas, Texas;
namnen flackande som trasiga neoner
i en Dylanlåt från 1970:

Sune, Kjellström, Dellaree,
Berit, Judy, Sirkka;

hudlöst mörka energier
i existensens genomskinliga speglar;

Alla i Underlandet