Varje morgon anländer de
som hundar som vet när det är dags att gå till parken.
De rullar fram och stannar på sina platser.
Inte för att de måste, men för att det är det de gör.
Motorn dör med en suck
och de står där som gamla vänner
som inte längre säger så mycket till varandra.

Asfalten är het
linjerna på marken förlorar sin betydelse
och skylten med "MAX 2 TIMMAR"
ser ut som en dålig idé
som ingen har haft hjärta att ta bort.

Människorna kliver ur.
Väskor som ryms i händer, tankar som rymmer i huvudet
och de går in i byggnader
som om de inte var så övertygade om att de hörde hit.
Det känns mer som en dröm än verklighet.

Bilarna är kvar.
De sitter stilla
det varma glaset som svettas i solen
regndropparna rinner ned längs rutorna
som om de vore på väg någonstans.

Någon har fått en buckla
en annan har fått en fågel i taket.
Och en Volvo ser på en Suzuki tvärs över raden
lite som en farbror ser på en yngre släkting
men ingen säger något.

Tiden rullar på
bilar kommer och går
och en röd Citroën har knappt hunnit parkera
innan den åker igen –
som en ung student som aldrig riktigt hittar sitt rum.
En skåpbil lutar sig lätt åt sidan
med något tungt som den inte får prata om.

Och när kvällen kommer
bilarna står där med längre skuggor
och frågan är:
Vem blir sist att åka?
Vem får övernatta ensam i mörkret?

På natten sover de nästan
utom den vita kombibilen längst bort
som har hört rykten om tystnaden.
En motor startar, strålkastarna sveper över asfalten
som tankar som inte riktigt vill avslöja sig
och sedan blir det tyst igen.

Men så i gryningen
de är tillbaka
som om de har drömt sig själva hit
ställer sig på sina platser
och väntar –
inte på att bli körda
utan på att människorna ska ta med dem någon annanstans.