Den blå pojken sitter i rummet
med papperstunna väggar,
hans händer vilar,
men lyfter aldrig,
fingrarna darrar över
det som borde göras,
det som kräver en röst,
en rörelse,
ett steg.

Utanför skälver världen,
klockor rör sig,
människor rör sig,
stolar skrapar mot golv.
Men innanför väggarna
är det tyst,
för tunt för att skydda,
för tjockt för att bryta igenom.

Han ser orden falla,
som damm i ljuset,
men att sträcka sig efter dem
är att synas,
att höras,
att bli något annat
än en skugga
i rummets hörn.

Den blå pojken sätter sig djupare,
andas långsamt,
viker sig mellan pappersarken,
blir en del av väggen,
tunnare, tystare,
försvinner nästan,
men aldrig helt.