Den bundna dikten stinker styggt som skunken
av gammal möglig vers med trång moral.
Den andas inte vårt moderna skval
i rapen, popen, hip-hopen och punken.

Den låsta dikten stannar kvar i lunken
med måtten, ljuden, meterna som mal
i rim och rytm, i versfötternas tal
och är i formen än i dag försjunken.

Den fria dikten är ur tvånget slunken
och föreskriver sina egna val,
när den vill vältra sig i lust och kval.

Den öppna dikten, bortom formens skal,
skall också, tids nog, börja lukta unken
och andas damm och anno dazumal.