I vaxets tysta landskap
finns inga tryckta sanningar –
bara intryck, suddiga avtryck,
av minnen som aldrig riktigt fastnar.

Här, i ett rum med porösa väggar,
vandrar den blå pojken
som en blek reflektion av allt förlorat,
alla minnen, alla avtryck,
vid ett fönster som aldrig släpper ifrån sig ljus.

Skuggor dansar över fragmenterade linjer,
varje kontur en tyst viskning
av det odefinierade,
av det som aldrig helt blir helt,
av det som aldrig helt blir till.

Sinnena är bräckliga speglar
av en djupare labyrint,
där varje steg förvandlas till ett minne,
av möjligen äkta, möjligen falskt.
Inget fastnar,
bara ett dundrande eko
av avtryck som förlorar sig i dimman.

Kroppens gränser håller tillbaka
det fria flödet av tankar,
och i vaxets flytande spår
hörs endast en dämpad klagan –
kunskap är en skugga
som kämpar för att bli sann
i en värld där varje tydligt avtryck
förtärs av den eviga dimman.

I dimman döljer sig sanningar, lögner.
Vad är sanning, vad är lögn?
Vad är ett avtryck, vad är en illusion?

Här, där tystnaden möts,
växer en ständig kamp –
mellan det klara och det brutalt otydliga,
mellan det inpräglade och det förlorade,
där varje tanke dör
och återföds som en ofullbordad dröm
i skuggornas avtryck.