Stjärnor under havet.
Ser dess gyllene ametist.
Jag försvinner.
Som alltid.
Under himlens täcke.
Natten beskyddar mig.
Mot mina mardrömmar.
Men vakenheten.
Ännu värre.
Utblommade tulpaner suckar.
Känner dess kronblad.
Som näckrosor av kristall.
Lyfter upp vemodet i min famn.
Tröstande, jag vet.
Klöser och river.
Mörkrets gardiner.
Vem var jag då?
Efter vingklippta sagornas dikter.
Jag återfår balansen.
Mellan strand och hav.
Ju mer jag längtar.
Desto mer genomskinlig blir jag.
Ekot ännu darrar.
Eternellerna endast lila damm.
Utan att det märks.
Jag lägger mig ner och poesin omsluter mig.
Låter det vara så.
Tills dikten faller på plats.
I mitt hjärta.
Av dig.