Som när man gick till skolan på lågstadiet i 2:an med en rasande livsglädje. Tintin var den stora förebilden och mamma som lagade köttbullar som med välbehag slukade. Idyllen var totalitär och man cyklade förbi Risbergska skolan till Hästhagen för ett bad i Svartån. Barfota på varm asfalt frågade man chans på grannflickan Lena och året var 1973. Sverige var ett fint och härligt land och man byggde lego och lyssnade på ABBA i en känsla av en alldeles självklar magi och passion. Radhusområdet andades trygghet och folk var nöjda med sina liv. Visst förekom problem i landet men inte av en sån omfattning som idag. På Grönsångargatan bodde inga utslagna knarkande socialfall. Där kunde man som en hederlig, skötsam, ordentlig och prydlig medborgare känna sig utvald och priviligierad..Gud höll alltid ett beskyddande öga över det välsignade området och som förtrollad satt man och tittade på de härliga barnprogrammen i en känsla av att någonting ont aldrig kunde inträffa. Man var åtta år gammal och i sitt esse. Alla människor var snälla och välmående förutom Greve Dracula som låg under ens säng när man skulle sova. Varulven huserade i garderoben. Kärleken och lyckan skulle skulle naturligtvis råda hela det underbara livet. Pappa tog livet av sig precis när man fyllde 11 år. Vänligt men bestämt så utvisades jag ur barndomens allenarådande paradis. En lucka öppnades i golvet och jag föll i en bottenlös avgrund. Kärlek, stöd och dialog hade varit väldigt bra i denna kris men det erbjöds mig inte. Jag lärde mig att stänga av, förtränga, kapsla in och locket på. Jag blev en utpräglad skådespelare av högsta rang. Det är klart att jag mår bra. Ett decennium i ett svart bedövat limbo passerade förbi och vips så drabbades jag av ett extremt psykotiskt sammanbrott. Skräck och fasa surrealism under ett år som kändes som en evighet. Även bipolär sjukdom. Sitta ensam i månader och stirra in i TV:n. Psykiatrin handfallen och brist på diagnos. Björn Borg och Ingemar Stenmark började blomma ut 1974 och man hade två stycken förebilder till i det lyckliga livet. Fröken Maud i skolan var glad och duktig. Pappa som kom och gick, försvann plötsligt och äntligen återvände. Han var en fin kille som bara råkade spåra ur och som sannolikt var psykiskt sjuk. Blanda salpeter och socker tillsammans med bäste kompisen Per och tända på i skogen. Storasyskonen som omhuldar en. Kärleken som aldrig tar slut. Tryggheten som är orubblig. Inget ont kan hända. Gud som beskyddar. Det är underbart att finnas till. I en schizofren psykos finns ingen logik och förnuft, ingen ljusglimt av hopp. Det är bara en konstant och gränslös tortyr som är outhärdlig.
Barn i kris måste få all den hjälp de behöver. Man kan inte överge ett barn med dess mörker för det är då som det verkligen kan gå åt helvete. Kopiösa mängder kärlek är det som behövs. 100 % närvaro och uppmärksamhet på barnet som famlar i mörkret och kämpar för sitt liv. Kärleken som måste vakna nu. Det håller inte längre att gå omkring och sova.
Ett likgiltigt status quo är inte ett alternativ.
Ni är tvungna att kvickna till och agera.