- Mörkret hotar, hans röst uttalade orden bestämt.
De hade samlats i lokalen där herren bodde. Det var han som var herre och ledare. Det var hans hus. Det var han som bestämde vart alla skulle gå. Han formade sin församling som deg i händerna. En djävul i solglasögon, att förföras av honom var en ynnest, både kroppsligt och andligen.

Men farorna kröp närmare natt som dag. De bultade på dörren och ville ta allt detta som de byggt upp. Myndigheterna ville förstora den sköna drömmen som vaggade ansiktena i extas. Det skedde oegentligheter i herrens hus, sades det, man ville undersöka mera och låta lagen ha sin vettiga gång.

Församlingen flyttade till en annan kontinent, att stanna bland rovdjuren gick inte längre. Att vara offer för rädslan stärkte gruppkänslan. Hans armar nådde runt dem alla, en evig och dödlig omfamning. Hans närvaro gav dem ”mirakel” och skådespel, förde de över havet till en varmare plats. Hans flock av får reste i väg till den kommande slakten. Den store andlige ledaren hade planerat allt i sitt mörka och dunkla sinne.

Handen som byggde kan också förstöra, även kärlekens händer kunde bli korrupta och drar ner mänskligheten i moraset av krig och död. Den stora andlig ledaren gick vilse i sina egen hjärna med hjälp av opiater och bibelverser. Drycken förberedes till den sista sammankomsten bland djungel och tropisk hetta. De som visste hade inflytande över de förlorade. Ingen hade en chans.

Ett besök från myndigheterna dök upp, för att kontrollera att allt var bra och vimlet av människor bekräftade ledarens vision av kärlek, samförstånd och paradis. Men det var falskt. I skuggorna planerades dock ett attentat. Mannen från myndigheterna som var en senator, blev nöjd med det han såg. När han skulle flyga från djungelflygplatsen dök ett uppbåd upp. De sköt många skott och senatorn föll död ner med tjugo skott i kroppen och ansiktet bortskjutet.

Efteråt samlades alla i paviljongen, nästan tusen själar för att lyssna på hans ord. Ledarens mord på senatorn var bara något som måste göras. Ett hot hade avvärjts. Många hade räddats genom avrättningen på senatorn. Musiken startade igen och paviljongen böljade fram och tillbaka, sedan gjordes de sista förberedelserna för den sista stunden.

Den store ledaren med sina solglasögon i natten förklarade sin "kärlek" för gruppen. Det som hade hänt kunde inte hjälpas. Det var en del av den revolutionära agerandet. Massan stillade sig och ansiktena var svettiga och förväntansfulla, i väntan på nästa steg i processen.

- Min åsikt är att är att vi ska vara snälla mot barnen och de äldre och sedan tar vi den här drycken på det viset de gjorde i antikens Grekland (tänk Sokrates), kom hit stillsamt, för det här är inte självmord utan en revolutionerande handling. Vi kan inte gå tillbaka och de kan inte lämna oss ifred. De kommer att sprida mer lögner och fler kongressledamöter kan komma. Vi kan inte överleva detta, sade han med sin släpiga och hypnotiska röst.

Han mässade vidare och sade att detta var nödvändigt för att nå frihet. Någon tog fram behållare med giftig dryck. De ledde fram barnen först. Giftet delades ut med injektionssprutor i barnens munnar. De ryckte till och gled bort i evig död. Det fanns vuxna som frivilligt tog saften i pappersmuggar och segnade ned, medan många tvingades till sin död.

Sedan låg kropparna på varann i djungelns fuktiga hetta. Stanken drev och spreds i den täta djungeln. Detta var slutet för Folkets Tempel i Guyana. Varför hände detta är svårt att säga. Men det går att säga att vision var illusion. Det går att förleda människor idag med, kanske inte med samma resultat som för Folkets Tempel. Det finns världsledare på vår jord som medvetet vrider på sanningen, att det som händer inte hänt, eller tvärtom. De får en skrattspegel att se ut som det enda sanna.

Jag hoppas på en bättre framtid men sådana här händelser kommer att hända igen. Det gäller att vara kritisk från början och ställa sig frågan är det här rimligt. Kan en människa förvrida en hel nation kan en hel värld vridas ur sin axel.

Det kan vara som i fallet i Örebro, en ensam person har förvridits av nätets dunkla utrymmen, att vara ensam med bara sina tankar i sitt sinne kan skapa monster som plötsligt dyker upp och slår till med våldsam kraft. Hur skyddar man sig från sådant våld?

Svaret på den frågan är svår att hitta. Det som behövs är samling kring frågan om vapen. Det som vissa politiker gör nu och tvärvända i frågan är opportunistiskt och för sent, tyvärr. Skjutvåldet och sprängningarna kommer att fortgå, att hoppas att allt skulle mirakulöst på några år försvinna är att hoppas för mycket.

När skotten har ekat bort och att alla har slutat springa från förövaren som leende dödat sina offer, står vi där i nyhetsflödet oförstående. Hoppet finns där men vägen är lång. Var har vi kommit, vart är vi på väg? Är vi i Guyanas djungler fortfarande och dricker en häxblandning. Det bubblar nu, ett samhälle utan sans, bara tårarna efteråt förklarar den mänskliga själen.