Jag tog ett krafttag, drog mig upp och kippade efter luft. Men ingenting hände, för lungorna var fyllda med jord. Döden håller mina lungor i sitt fasta grepp! Jag hostade och kastade upp. Det rasslade i bröstkorgen och det knastrade mellan tänderna. Mitt hjärta behövde energi, mina lama leder behövde blod, annars skulle jag dö. Jag och världen rann ner tillsammans i en vask, våra färger blandades i en virvel. Har vi blivit ett? Dödens hand veknade. Syre slank in och hjärtat började pumpa i bröstet på mig – en generator som gav kraft till armarna. De arbetade febrilt, som cylindrar i en motor. Mina händer rev mig på halsen och slog mig på bröstet. Och döden tappade greppet helt, svor och sa:

”Jag kommer tillbaka en annan dag!”

Jag drog mig upp på skälvande ben och lät luften fylla lungorna, sedan skrek jag. Jag kunde andas igen. När jag stod där, naken på gräsmattan, ångrade jag mig. Vad gör jag här?

Solen var inte längre uppe men himlen var fortfarande upplyst, och de starka färgerna stack i ögonen. Om solen hade varit uppe skulle jag med all säkerhet ha blivit blind. Jag ryste till när vinden svepte runt mig, och mina tänder började hacka. Jordhålan hade varit skön, mörk och varm. Hur länge har jag legat där? Dagar, veckor, månader eller år? När jag krälade ner i marken stod solen högt på himlen. Jag mindes svagt hur den piskade mig under min vilda flykt över åkern. Det förtorkade vetet skar upp fötterna och handflatorna. Men sakta försvann nu minnet av svedan, som om det bara hade varit en mardröm. Snart mindes jag inte hur världen hade varit innan det som var nuet.

Vad gör jag här?

Omkring mig låg världen naken, som jag själv var. Jag tittade på mina händer och såg att våra färger hade smält samman. Är jag verkligen allting som finns utom mig? Jag blundade och försökte se. Jag såg en liten naken flicka. Hennes kropp var smal med taniga armar och ben. Rufsigt hår spretade åt alla håll på hennes huvud och hon flinade stort.

Det där är jag.

Jag såg en väg som skar sig genom det oändligt okända. Där är jag. Jag öppnade ögonen häftigt. Vägen sträckte sig så långt jag kunde se åt båda hållen. En ridå av slingrande luft steg från marken runt mig. Solen brann högt i skyn. Jag ersatte solen med en måne, mycket skönare, och gjorde några utsmyckningar i landskapet. Några kaktusar här och där, sand överallt och stjärnor i skyn. Borta i horisonten såg jag berg sträcka sig flera mil upp i himlen.

Tja, varför inte?

En lastbil bullrade förbi, bromsade och stannade upp.

”Tutan är trasig, håll utkik efter fingret.” stod det på dekalen bak på trailern. Lustigt.

En gubbe med grått bockskägg, djupa rynkor och en truckerkeps på den beniga skallen lutade sig ut genom fönstret. Han drog i tutan och vinkade in mig.

”Hallåj!” ropade han. ”Va fan!”, skrattade han när jag kom fram. ”Va' i helvete!? Sa jag till mig själv när jag såg din stjärt! Va’ i helvete går du runt naken för?”

Kände jag igen det ansiktet? Jag tyckte mig känna igen det. Massa gula tänder bredde ut sig i det getlika ansiktet. Små svarta glas täckte ögonen. Döden dök upp i mina tankar.

”Jag kommer tillbaka en annan dag!” hade han sagt till mig.

”Nej men... Hur är det fatt egentligen?” frågade gubben och öppnade bildörren. En get trängde sig ut ur hans gap och högg efter mig med sina käftar. Jag snubblade och föll på rumpan.

”Oj! Inte ska väl en liten tjej…” han hoppade ner och sträckte fram en hand.

”Låt mig vara!” skrek jag och slog bort den.

Han tog av sig solglasögonen och såg på mig. ”Herre gud,” sa han och kliade skäggväxten. ”Vänta här.”

Han klev upp i lastbilen.

”Jag råkar faktiskt ha några kläder här i bilen… Det är mitt barnbarns… Hon är nog i din ålder.”

Jag kom då att tänka på att jag fortfarande var naken. Varför märkte gubben det innan jag själv gjorde det?

Just som jag skulle klä mig själv tryckte gubben ett stycke tyg i min famn.

”Här, den här borde passa.” sa han.

Jag såg på gubbens ansikte och avvaktade för att se ifall det fanns någon get kvar där.

”Klä dig och hoppa in i lastbilen, så kör jag dig till…”

Jag drog ner klänningen över huvudet. Det var en gul klänning med små röda jordgubbar på.

Jag gick runt till andra sidan av lastbilen. Gubben kliade sig i skägget igen och stirrade mot horisonten.

”Till… Ja, vart?”

Jag var för kort för att nå upp till handtaget, och då jag försökte göra dörren öppen lydde den inte. Gubben klev upp på andra sidan och öppnade inifrån.

”Vad har hänt egentligen?” frågade han när jag satte mig.

”Jag vet inte,” sa jag.

”Varför har du solglasögon på dig?”

Han tog av sig solglasögonen.

”Jag vet inte…”

”Vad heter du?” frågade jag.

”Alvin.”, han vred om nyckeln. ”Och du?”

Lastbilen började mullra och vägen lystes upp. Radion spelade musik, jag blundade och lyssnade till tonerna. Hur länge sedan var det jag hörde musik?

En röst som trasigt porslin sjöng med stråkar och piano.

”Gillar du låten?” frågade Alvin.

Jag nickade.

”Jag har albumet hemma, mitt barnbarn…”

”Ni hörde "064, med låten On the Nic+4&…”, sa rösten på radion. ”Och nu följer en serie ockasionella ljud.”

"Jag hatar ockasionella ljud!", han bytte radiostation.

"Sara.”, sa jag. ”Jag heter Sara.”

Sara?

Nu hade jag ett namn.

”Sara? Ok. Vart ska vi, Sara?”

”Kör på bara,” sa jag ”så får vi se vad som dyker upp.”

Och så körde vi in i den instinktiva evigheten.

Vi var på väg hem igen. Jag visste inte ifall mamma och pappa var arga på mig, de pratade i alla fall inte med mig. Mamma torkade tårarna då och då med en näsduk. Pappas ögon i backspegeln stirrade på vägen. Vid bara ett tillfälle avvek de, då han petade sig i näsan och betraktade snoret innan han sköt ut det genom fönstret. De tycktes inte vilja veta av mig längre.

På begravningen slängde jag mig på kistan. Mamma fick hjälp av prästen och min kusin då hon försökte att dra bort mig. Jag ville inte släppa. Jag ville inte att mormor skulle vara död. Om du lämnar mig, mormor, då vill jag inte leva längre. Då vill jag dö!

Så fort jag kom in på mitt rum slet jag av mig klänningen. Det var en svart klänning, smutsigt svart, och den skulle ha kvävt mig om jag inte hade slitit mig loss i tid. Jag rev igenom byrålådorna, slängde ut kläderna och välte byrån.

Där är den! 

Jag tog upp klänningen som jag hade fått av mormor i födelsedagspresent. En gul klänning med små röda jordgubbar på. Jag drog ner den över huvudet. 

Det knackade på dörren. 

”Sara?” frågade mamma genom dörren. 

Efter ett tags tystnad hörde jag hur hon gick ner för trappan igen. Jag lade mig på sängen och pressade ut tårarna genom ögonen. Jag var fast besluten om att pressa ut varje liten droppe, så att jag kunde torka till damm. Då skulle jag få blåsa ut med vinden när mamma kom och öppnade fönstret nästa morgon.

”Så, du vill dö?” sa en hes röst.

Jag slog upp ögonen, klarvaken. Jag måste ha somnat, för det var mörkt i rummet. Gossedjuren grinade illa i dunklet åt mig, men de förblev stumma.

”Här är jag!” sa den hesa rösten, och jag vände mig om.

Fönstret stod öppet och på fönsterbrädan satt en kackerlacka. Det här är en dröm! Kackerlackan var lika stor som jag och klädd i en mörklila kavaj och hatt. Den satt likt en människa, men med fler ben, och stirrade på mig med små svarta ögon.

”Det är oartigt att stirra, ska jag be att få tala om för fröken.” sa den. ”Jag skojar! Jag skojar!”

Den hoppade ner och satte sig bredvid mig i sängen. Jag drog mig undan, men den flyttade efter och la en arm på min axel.

”Var inte rädd! Självfallet stirrar du, jag är en gigantisk kackerlacka för fan! I alla fall relativt gigantisk, tycker du inte?”

Jag nickade.

”Så, du vill dö?”

”Ska du döda mig?”

”Följ med mig och dö.”

”Följ med dig vart?”

Den ställde sig upp och tog min hand.

”Följ med mig så förklarar jag allt. Har du märkt hur oartig jag är? Namnet är Mate, så här lite grann i efterhand. Och jag är redan i kännedom om ditt namn, Sara.”

Vi klev upp på fönsterbrädan, ut genom fönstret och in i en vagn. Den såg ut som en av de droskorna som man kunde åka med i parken. De droskorna drogs av hästar, det gjorde inte den här. Den här vagnen drogs av två vita kaniner, stora som hästar.

”Flyger vi?” frågade jag.

”Ja, klart vi flyger. Fan alltså,” svarade Mate. ”Annars skulle vi inte kunna vara här uppe i luften.”

Mate stängde vagndörren, tog upp en stor läderpiska och piskade ovanför kaninerna. De tog sats och hoppade fram med sådan fart att jag höll på att ramla av sätet.

”Varför ser du så häpen ut? Ja just ja, jag glömde bort dina lagar. Få se, hur gick de? Lagen om energins bevarande, det vill säga att energi inte kan skapas eller förstöras utan bara omvandlas. Lagen om rörelsemängdsmomentets bevarande och lagen om rörelsemängdens bevarande, och vi får absolut inte glömma lagen om bevarande av elektrisk laddning, eller hur? Eller hur var det? Kanske var det något om att rumtiden inte är plan men krökt…?”

”… krökningen bestäms av energins och materiens fördelning i rummet.” svarade jag.

”Bah, motsägelsefullt och hur ska vi få ihop det med din kvantmekanik då också? Gå tillbaka till Descartes istället." han fnös. "Håll i dig nu! Kaniner är effektiva, de kan flyga och är snabba, men jag kan inte prisa deras stötdämpare.”

Vi for rakt upp, vertikalt upp, upp ovanför hustaken. Jag var tvungen att hålla i mig, med armarna om Mate, för att inte trilla av. Mate drog lätt i tyglarna och kaninerna planade ut vagnen och dämpade sina skutt.

”Så där ja!” sa Mate. Han tog fram en plunta från någonstans och tog sig en rejäl klunk. 

Månen vakade över den sovande staden. I några fönster lyste det fortfarande varmt och jag kunde se människor, sysselsatta med sina liv, inuti husen. Vad skulle de säga om de tittade ut och såg mig?

”De kan inte se dig.” svarade Mate.

”Varför inte?”

”Nu ska vi åka till din mormors hus.”

”Snälla, jag vill inte dit!” Jag ville aldrig mer se det huset.

”Vi måste stanna förbi där, på vägen, fråga mig inte varför.”

Mellan hustaken såg jag en bilväg som ringlade sig fram som en julgransbelysning genom landskapet. Jag kände först igen ett hus, sedan ett annat och sen visste jag exakt var vi var.

Hur kan det här vara en dröm?

”Det är ingen dröm”, sa Mate. ”Titta ner igen och säg mig om du fortfarande känner igen dig.”

Jag tittade ner.

”Jo, jag känner igen mig.”

”Ifall det var en dröm – då skulle du inte känna igen dig längre. Om du är observant så förändras allting i drömmar, ingenting är fast från den ena sekunden till den andra.” han såg på mig med sina svarta små ögon och jag tror att han log. ”Nu är vi snart framme hos din mormor.”

Då såg jag var vi var, pappa hade kört mig många gånger förut.

”Ja, se! Där är det!”

Vi sjönk ner och stannade utanför fönstren till mormors vardagsrum.

Jag såg genom fönstret. Pendeln i den gamla klockan svängde, som vanligt.

Men inget var längre som vanligt.

Morfar satt i sin fåtölj, som han alltid brukade. Whiskeyglaset var halvfullt i hans hand, men han drack inte. Han rörde sig inte. Hans ögon var öppna men stirrade rakt fram, som om han väntade på något. Eller lyssnade.

”Så här ligger det till,” sa Mate och lutade sig närmare mig. ”Din morfar dödade din mormor.”

”Nej,” sa jag.

”Jodå,” sa Mate. ”Han vet bara inte om det.”

Jag ville inte titta på morfar. Hans kropp var orörlig men ändå… fel. Jag kände ett svagt obehag, som om något var inuti honom som inte hörde hemma där. Jag svalde och såg ner på mina händer. 

”En natt drack han för mycket, eller rättare sagt: för mycket och jävligt mycket mer,” fortsatte Mate. ”Och då knuffade han henne ner för trappan.”

Jag knep ihop ögonen.

”Ljuger du?” viskade jag.

”Jag ljuger alltid,” sa Mate och log. ”Eller så talar jag sanning. Men vad spelar det för roll?”

Jag öppnade ögonen igen. Morfar blinkade inte. 

”Jag vill inte se honom längre,” sa jag.

”Vi kan ordna det,” sa Mate.

Han höjde handen, knäppte med fingrarna, och i nästa ögonblick såg jag hur morfars kropp sjönk ihop, som om något tömts ur honom. Whiskeyglaset föll ur hans hand och rullade över golvet. Pendeln i klockan stannade mitt i en sväng.

”Där ser du,” sa Mate nöjt. ”Han behövde ändå inte vara kvar.”

”Du dödade honom.”

”Nej,” sa Mate. ”Han bara försvann.”

Jag kände illamåendet stiga. Jag skulle kasta upp. Eller kanske inte. Kanske var jag inte ens här längre.

”Nu är det din tur,” sa Mate.

Han grep min handled och vagnen sköt rakt upp i luften igen. Kaninerna krängde åt sidorna, slog med tassarna i tomma luften.

”Ska vi inte ta med oss morfar?” frågade jag.

”Hans kropp?” sa Mate och skrattade. ”Vad skulle du med den till?”

”Jag vet inte,” sa jag. ”Jag tänkte bara…”

”Då tänkte du fel.”

Vi for högre, genom molnen. Stjärnorna brann ovanför oss, starkare än vanligt. Jag sneglade på Mate. Hans silhuett var mörk mot natthimlen.

”Vart ska vi?” frågade jag.

”Ingenstans,” sa han.

”Vad händer när vi dör?” 

”Ingenting händer,” sa Mate. ”Världen fortsätter, men utan dig.”

Jag nickade. Det lät rimligt.

”Så ska vi dö nu?” frågade jag.

”Jag vet inte,” sa Mate. ”Vill du?”

Jag öppnade munnen för att svara, men jag visste inte vad jag skulle säga. Jag trodde jag ville dö. Men nu när vi var här, mitt i det svarta, kändes det annorlunda. 

Kunde man ångra sig?

Jag hörde ett ljud. Ett svagt surrande. Först trodde jag att det kom från vagnen, men sedan insåg jag att det kom inifrån mig. Det blev starkare, högre, tills hela min kropp vibrerade. Jag ville skrika, men ingen röst kom ut.

Vagnen ramlade isär. Kaninerna försvann. Mate sträckte sig efter mig, men hans händer förvandlades till damm innan han hann nå mig. 

Jag föll.

Jag föll rakt ner i ingenting.

Och sedan vaknade jag.

Telefonen ringde. Solen sken genom fönstret. Det var bara en dröm.

Mitt huvud surrade med bilder som jag försökte greppa tag i, men de suddades ut så fort jag vidrörde dem med tankarna. Jag gick ner till köket. Det luktade gräslök och soppor. 

Mamma stod med telefonen i ena handen och en sax i den andra. Pappa hade hällt ut sopporna över hela köksbordet.

”Jag måste ha råkat slänga den, jag vet att den måste vara här…” muttrade pappa.

”Nej! Nej!” skrek mamma. ”Jag orkar inte.”

Mamma släppte telefonen och den föll till golvet.

”Pappa är död,” sa hon.

Pappa fortsatte att gräva runt bland sopporna.

”Kan du lyssna på mig någon gång!?” Hon slängde sig fram och högg saxen i hans axel. Han tjöt och sopporna flög ut över golvet.

Jag sprang förbi dem, ut i hallen och ut genom ytterdörren. Jag sprang tills benen inte kunde bära tyngden längre. Och då fick jag fly som ett djur, på alla fyra, fram över åkern. 

Det förtorkade vetet skar upp fötterna och handflatorna. Solen piskade mig över ryggen. Det slet sönder klänningen och rev min hud.

Jag måste gömma mig.

Jordhålan väntade.

Och jag krälade ner i mörkret, igen.