Mina blad viker ut sig sig som händer
i uppgivna religiositeter

Mitt knotiga ansikte hotar
i sagoskogarnas människomörker

Mina lår är åldrars tillväxt på plats;
mina fötter alvvalv av rötter
i humus, i lera, i moränens gruppboenden
under enstaka gnagares ryckvisheter
genom blodbärsriset

Sjöisarna sjunger vindvisslande
mitt vargande våldsvälde;
ringer sina svarta katedralers djupa kärnisklockor
dovt i det undermedvetna,
medan snögloppsvassarna i Sågdjupsvikarna
diktar rasselvassa visor om döda nornor
uppe i Kilbergsskuggornas oförsiktighetsbeträdelser;
minnena medeltida oljor, deras röster spruckna,
genomspolade, avvattnade

Fullmånens vita spindelfingrar
trevar sig genom sagoskogen i Niemisel,
i dödstyst vördnad inför Sprängörtens ensamhet
i avlidelsens femtonminutiga Hadesgång
genom tystnadens doft av skvattram;
klippblocken nere i klyftorna fast beslutna,
välvda under påpälsta tjockmossors
väldiga tidsåtgångar;
mänskobygderna nere omkring
som varierande utflöden av lav,
dansande hädan och dädan
i tidsbegreppens snabbspolning;
minnen av utgårdslador vandrande skuggor
i levandets ödslighet