Ett svart fall –
en obestämd längtan glider
över nattens bleka, gråa skuggor.

I ett rum med tomma, porösa väggar
föds en tyst dimma;
här, vid ett fönster utan ljus,
står den blå pojken –
en blek, ensam reflektion
av allt som en gång fanns,
av fragment som aldrig riktigt fastnar.

Vaxets spruckna yta bär
smälta droppar,
avtryck av minnen och förlorade löften,
där varje droppas resa
är ett tyst eko av det återfödda
och det ständigt glidande.

När händer möts blir vaxet
en varm beröring
över frostiga ytor,
och stegens spår dras
in mot skogsbrynets okända rand
där dimslöjor, tunga och oförutsägbara,
löser upp allt bestämt.

Längre ner, i de dolda landskapen
av reaktioner och ofullbordade drömmar,
förvandlas det tunga
till det oväntade –
där styrka smälter samman med barhet,
som när stora ting
faller isär och blir små,
precis som barn som återföds ur sin transformation.

Mer hav, mer vind, mer dimma –
en ocean av segel, nertecknade
av outgrundliga drömmar,
där minnen flyter
i abstrakta, tysta linjer.

Vaxansikten, stilla och gåtfulla,
bär sina hemligheter i tystnad;
en korridor av ofullkomlighet öppnar sig,
inget är bestämt,
bara ett dundrande eko
av avtryck som glider
i en evig rörelse.

Allt blandas i det outgrundliga –
det som bara är,
och aldrig helt blir.