Grönsakslandets solrosor vissnar upprätt,
endast deras huvuden slokar skamset,
som hos blyga tonåringar som ständigt
krymper sig själva.

Genom runda gravkullars stenar silas
vikingskrattet. Kajorna hör det som ett
brus. Det skänker tallarnas barr sin djupa
blågröna mättnad.