Jag har aldrig känt mig hemma någonstans.
Alltid haft hemlängtan,
men utan något att sakna.
Inget att vända tillbaka till och inget att hålla kvar.
Byggt en flotte av murkna plankor,
och hoppats på att inte sjunka.

Känner mig liten och rädd.
Ingen skillnad på nu och då.
Fast i en mardröm, en loop av skräck och obehag.

Min hud känns tunn igen
och jag behöver en kram.