Något underbart skedde
när jag gick min dagliga promenad
steg för steg i maklig takt
gick jag oberörd av tid och rum.

En lätthet kom över mig
som om något korsat min väg
och fått tidens jämna ström
att liksom darra till och vidgas.

Nu lättar jag från jorden tänkte jag
flyger jag eller är jag bara viktlös
är världen ny och hel och utan sår?
men jag gick vidare med lätta steg.

Själva tanken som annars rastlöst
maler på blev lätt och fri som
stannad mitt i tiden och lagd till ro
i tidlöshetens lugna hamn.

Jag gick en längre sträcka
än jag från början hade tänkt,
blev varken andfådd eller trött
jag gick ju med så lätta steg.