Jesusordet låter illa
i en svensk vokabulär,
som en kelgris för den lilla,
som en ed för den som svär.
Jesus själv rår inte för,
att han heter som han gör.

Namnet Jesus går att gilla,
om man nära honom är,
om han går bredvid helt stilla
i en avspänd atmosfär.
Vi varann bemöter då
som ett "du", när vi är två.

"Jesus" kan i svenskan killa
eller vara till besvär.
Fonetiken kan förvilla
och accenten gå isär.
Som vokabel är han kvar
i vårt språk i alla dar.