Havet är för djup för att sjungas,
och kvällen för mörk för att suddas ut i dimma.
I tystnaden där ord glider på kanten
av en outgrundlig avgrund,
faller minnen som tunga stenar
i en kammare av odefinierade drömmar.

En ensam röst ekar –
inte ett ord, utan en känsla,
som en dimma som inte vill upplösas,
en melodi av ofullbordade avtryck
i ett rum där tiden tystnar.

Där, i skuggornas tysta dans,
dröjer det oändliga kvar,
som en kall reflektion i vattnets mörker,
där allt är förlorat
och ändå, i sin obestämda längtan,
finns en outgrundlig närvaro
av det som aldrig riktigt blir sagt.

Havet är för djup för att sjungas,
och kvällen är för mörk för att suddas ut i dimma –
en stilla hymn om det obevekliga
och den tysta, ofullbordade resan
där varje ögonblick förblir ett återkommande ljud
av en oändlig, stum melodi.