Svarta vattendrag flyter
genom nattens öde landskap,
där tankar, som tysta eko,
glider i dimslöjor utan namn.

I det gråa vattnets spegel
vilar en ensam båt,
en flyktig tanke,
förlorad mellan tidens strömmar
och det mjuka, tysta regnets viskning.

Under himlens gråa slöjor
sveper vinden in
den försvunna solens spår,
och i skuggornas rymd
dansar inre dans
av drömmar, av minnen,
utan att lämna någon märkbar form.

En stilla klarhet bryter genom
i ett ögonblick av inre ro –
där varje dropp av regn
blandas med jordens tysta hemligheter,
och varje reflektion blir till
ett fragment av en värld
som aldrig riktigt kan fastna.

I detta landskap
av flyktiga, namnlösa viskningar
vandras tankarna fritt,
utan att fastna i det förflutna,
och tiden släpper sitt grepp
på den ögonblickliga verkligheten.