Inte ens ett bortdöende eko,
allt gapat & skriket,
ner i det förgångnas sprickbildning
av substans jag självklarat och dagliggjort,
upp i ansiktet på samtida som jag ringaktat,
rakt i nyllet på vemsomhelst,
in i klockklang som klänger en stund,
men strax tonar ut i trafikbrus
och kosmisk bakgrund

Inte ens en marginalnotering
eller en radanteckning,
ska mannaminnet ha när det upphört;
kunde lika väl vara ett andetag odraget
i ett odelat ingenting
i ett universum som står uppspänt
som en gigantisk Hillebergkupol med tystnad;
hönshus & vårdbehov rasslande förbi
på en svartvit superåttaremsa