Anhöriga, nära och kära vänner, arbetskamrater, barn, släktingar, etc, som går igenom helveten just nu. Förtvivlan, sorg, skräck och ångest av ett supertrauma som har präntats in för alltid. Jag känner med er så att det gör riktigt ont.
En annan utsatt kategori är vi allvarligt posttraumatiserade vars mörka förflutna har väckts upp av skotten på Campus Risbergska. Det handlar om personliga totala kollapser, det rör sig om psykiska diagnoser, psykoser, tvångssyndrom, utmattningsdepressioner, suicid, en överhuvudtaget katastrofal uppväxt, våldtäkter, det handlar om allt som har inneburit ett obeskrivligt helvete, allt som rörs om och kommer upp till ytan till följd av skjutningen på Campus Risbergska. Själv har jag haft en fullständigt matt och energilös dag med vissa tendenser av gränspsykos. Medan andra människor kämpar med psykosomatiska utmattningssyndrom, stark panikångest, sömnsvårigheter, och bara en känsla av sjunk i måendet. Hela Örebro är i chock efter det bestialiska massmordet. Jag önskar att det fanns grupper där man kunde hjälpa varandra. Att sitta ensam med posttraumatisk stress och andra symptom är inte bra. Jag har två katter som tröstar mig. Lider man av psykisk ohälsa så behöver man mycket kärlek och support.
Vi kommer, hoppas jag, ta oss igenom även den här mardrömmen. Kärlek till alla ?