Man är en traumatiserad pojke som ligger i mörkret och väntar på att mamma ska knacka på dörren och inleda en dialog angående pappas självmord. Vilket aldrig inträffar. Istället kommer det psykotiska sammanbrottet 10 år senare med ett ohanterligt kaos, en skräck och panik, då alla försök till hjälp och stöd är meningslösa. Då den obeskrivliga och förödande mardrömmen och den konstanta tortyren sliter sönder själen och verkligheten. Mammas och omgivningens attityd gentemot den traumatiserade pojken: tänk positivt och optimistiskt för nu kommer nya strålande tider! Med Guds hjälp så ordnar sig allt! Stänga av, förtränga, kapsla in och locket på är pojkens enda strategi vilket är som att ta en flummig drog, och alla är så där konstigt och överdrivet euforiska på julafton, som på ett mentalsjukhus där räddningen kommer alldeles för sent. Att gå djupare och djupare in i dimman och att förställa sig till den grad att man till slut inte har en aning om vem man är. Den psykotiske 21-årige pojken kan inte vara någonstans eller föra ett vettigt samtal och ångesten som skriker i panik. Han hade oturen att växa upp i en svårt traumatiserad och schizofren familj. Skräck och fasa-tillståndet varar i ett år som känns som 5 år. Alla barn därute som famlar i mörkret. De måste få hjälp så att det inte går så långt som till psykos eller någonting annat fruktansvärt helvetiskt, i ett samhälle som måste vakna upp och börja ta initiativ och sitt vuxenansvar. I ett speedat Sverige som måste sakta ned och börja gå på djupet. Så att människors förtvivlade mörker inte blir så ensamt och hopplöst. Vi måste välja mellan ljus och mörker. Barn ska inte behöva ligga ensamma på nätterna med en ångest som inte går att hantera. Barn borde bli älskade med en omsorg som aldrig tar slut. Alla barn borde ha en vettig chans till ett anständigt och värdigt liv. Så att mörkret blir hanterbart.