Pilgrimsleden i Spanien

När våren kom så började Janne och jag att skissa på en resa. Vi tänkte åka till Spanien för att vandra på den långa pilgrimsleden mot Santiago de Compostela. I april beslutade vi oss för att göra verklighet av resan. Sedan började vi träna vandring genom att, med ryggsäcken på ryggen, promenera i skogsområdet kring Högslättens idrottsplats. Eftersom jag är något mer försiktig än Janne så föreslog jag att vi skulle boka övernattningarna i förväg, men han svarade lugnt:

– Äh, det ordnar sig alltid, vi tar saken som den kommer!

Vi bestämde oss för att följa hans förslag, och som tur var gick det faktiskt bra. Efter en del studier av kartor så valde vi slumpmässigt en startpunkt: den lilla staden Jaca. Jag tyckte att pilgrimsleden var en spännande idé, men inombords undrade jag hur Jannes fru Inger och deras döttrar skulle reagera på att han skulle åka iväg på en utlandsresa med mig. Någon vecka innan avresan råkade jag stöta på Inger på Storgatan, och jag tog modet till mig att fråga om hon tyckte att det var okej med vår resa till Spanien:

– Javisst kan ni åka iväg till Spanien, svarade Inger direkt.

Hennes svar kändes uppriktigt, vilket fick mig att andas ut lite.

Ungefär vid tiden för skolavslutningarna så satte vi oss en fredag morgon på tåget till Stockholm, och sedan tog vi pendeltåget till Södertälje. Vi skulle sova över hemma hos Staffan Berglund innan vi nästa dag skulle flyga ner till Barcelona. I pendeltåget var det varmt och soligt, och jag minns att tre unga flickor satt mitt emot oss och pratade glatt om sina planer för helgen. En av dem sa glatt:

– När jag kommer hem ska jag först duscha, sedan äta lasagne och dricka gin och tonic på balkongen, och sedan gå ut på något kul ställe!

Det lät verkligen härligt att kunna vara sjutton år och ha en sådan aptit på livet.
Vi blev lite försenade innan vi hittade Staffan, hans särbo Carina och en portugisisk väninna till henne, uppe på en takrestaurang med utsikt över Maren. Staffan var lite irriterad, men hans humör steg markant när maten kom in. Eftersom vi skulle åka iväg tidigt nästa morgon bröt vi upp ganska tidigt och åkte till Staffans lägenhet i centrala Södertälje.
Nästa morgon tog vi flygbussen till Skavsta och flög ner till Girona i Katalonien. Efter att ha tagit oss in till Barcelonas stora busscentral så bar det iväg över den steniga, stekheta platån mot foten av Pyreneerna och den stora staden Zaragoza i Aragonien. Området runt Zaragoza är känt för de intensiva strider som utspelade sig där under det spanska inbördeskriget, och jag kände en viss ödesmättad känsla i bröstet när vi åkte över den leriga Ebrofloden in mot stadens centrum.
I Zaragoza tillbringade vi några timmar på en bar innan vi kunde ta en kvällsbuss till Jaca. Vi kom fram sent på kvällen, men lyckades, otroligt nog, hitta ett rum för natten. Jag slocknade omgående och vaknade först på morgonsidan. Då berättade Janne att han, som alltid nyfiken på det mesta, hade gjort en liten stadsvandring under natten.
Söndag morgon i Jaca, och det mesta var stängt. Trots det gav vi oss ut i det envisa duggregnet för att leta upp en bar och få oss en kopp kaffe innan pilgrimsvandringen skulle börja. Till slut så hittade vi en bar som serverade kaffe och smörgåsar. Janne, som kunde lite spanska och som var duktig på att få kontakt med lokalbefolkningen, fick även hjälp med att öppna en flaska vin.
Vi hittade snart fram till pilgrimsleden, men vi satte oss först i ett tomt garage för att vänta ut regnet. När det slutade regna så påbörjade vi vår mödosamma vandring mot Pamplona. Under dagen klarnade vädret, och vi följde den slingrande leden, som gick längs Aragonfloden. När kvällen kom, stannade vi i byn Santa Cilia och checkade in på ett kyrkligt härbärge. Där träffade vi en tysk vandrare som slog följe med oss till bykrogen. Vi satte oss ner för att dricka en öl och titta på en fotbollsmatch på tv. Janne, som alltid var generös, bjöd tysken på en öl, vilket ledde till att han, något oartigt, börjar raljera om hur berusade och odrägliga vi svenskar kunde bli.
Morgonen därpå hade regnet torkat upp, och vi fortsatte vår vandring längs floden. Det varma vädret och den branta leden tvingade oss att ta flera pauser under dagen. På eftermiddagen passerade vi ruinerna av en gammal kyrka. Vi satte oss ner för att stärka oss med lite ljummet rödvin innan vi fortsatte den mödosamma vandringen. När kvällen närmade sig var vi trötta och törstiga; jag tror att vi hade gått dryga tre mil den dagen. Sent på kvällen skymtade vi äntligen vårt mål: en högt belägen stad med en medeltida ringmur.
Med darrande ben passerade vi ringmuren och gick in i den lilla staden. Vårt härbärge visade sig vara kombinerat med en bar, och musiken och sorlet fyllde lokalen. Efter att ha bokat överslafar i sovsalen, så gick vi ned för att njuta av en gin och tonic innan det var sängdags. Precis när vi satt oss kom den burduse tysken klampande nerför trappen. Vi pratade en stund med honom, men den här gången blev han utan “bjudöl”.
En timme senare, när jag försökte ta mig upp i slafen, krävdes det flera försök för att lyckas. När jag väl lagt mig där hörde jag någon som låg och skrockade i mörkret – det var tysken som, naturligtvis, nu ansåg sig ha fått alla sina fördomar om svenskar bekräftade!
Dagen därpå var det mördande varmt, men nu hade vi fyllt på med flera vattenflaskor. Den torra, steniga miljön påminde mig om George Orwells mästerliga skildring av det spanska inbördeskriget i Hyllning till Katalonien. Orwell, som först och främst analyserade det politiska skeendet under kriget, låg förlagd i trakterna kring Zaragoza. Han beskrev målande de kalhuggna bergen med sina "avhuggna" toppar och hur gamar cirkulerade högt uppe i luften. Just detta kunde vi nu själva se.
På kvällen kom vi fram till en tom och övergiven by som hette Ruesta, där vi tänkte övernatta i ett gammalt härbärge. Härbärget verkade drivas av den spanska fackföreningsrörelsen CGT. Inne på det spartanskt utrustade kontoret satt en lång, tanig man klädd i klassisk anarkosyndikalistisk stil, med svart basker, röd skjorta och svarta byxor. Det var tydligt vilka politiska sympatier han hyste. Under det spanska inbördeskriget spelade syndikalisterna en avgörande roll i striderna mot fascisterna. Tyvärr led den demokratiska folkfronten av inre politisk splittring, vilket banade väg för Francos ärkekonservativa styre.


I Ruesta åt vi en härlig middag tillsammans med spanjorer, tyskar och italienare. Vi fick wienerschnitzel, kokta grönsaker och drack ett gott vin till maten. En äldre herre envisades med att enbart tala grötig tyska med mig, men det fick jag stå ut med. Efter middagen gick vi allesammans ut på verandan för att dricka kaffe och njuta av den vackra solnedgången. Under denna korta stund av förbrödring kände jag mig faktiskt som en sann internationalist.
Nästa dag fortsatte vi mot den lilla staden Monasterio De Leyre, där vi planerade att övernatta i ett gammalt kloster. Den tryckande värmen blev närmast olidlig fram på eftermiddagen, och vi stannade till för att vila en stund vid foten av ett högt berg. Efter ett tag kom ett litet sällskap vandrande längs leden. Det bestod av två äldre tyska män och hustrun till en av dem. Jag såg på den rundnätta kvinnan att hon ville sätta sig ner och vila en stund, men hennes vithårige man viftade bara med ena handen och manade på henne:

– Gehen, gehen!

När vi nådde den branta, slingrande, vägen som ledde in till staden De Leyre vandrade vi direkt till det gamla klostret. Vi lämnade våra ryggsäckar i klostrets sovsal och gick över till bykrogen för att äta en bit mat. Krogägaren drog ihop borden så att vi vandrare skulle kunna äta en gemensam måltid. Jag diskuterade den spanske författaren Julio Llamazares böcker med en italiensk kvinna, men hon tyckte inte alls om dem, så där hade vi helt olika uppfattningar. (Julio Llamazares har, enligt mig, träffsäkert skildrat tillvaron i den här karga och ödsliga delen av Spanien.)
Efter en god natts sömn i klostret, och en lätt måltid med en burk sardiner, så fortsatte vi vår vandring mot staden Sanguesa. Vi bestämde att det skulle bli slutstation för vår korta vandring på pilgrimsleden. Det tog oss bara ett par tidiga morgontimmar att ta oss fram till Sanguesa. När vi kom fram kollade vi upp när nästa buss skulle avgå mot Pamplona och gick sedan in till centrum för att få något att äta. Klockan var bara runt åttatiden när vi satte oss vid en bardisk och beställde en morgonkaffe och en smörgås.
När vi satt där så kom det in en kille, iklädd shorts och en färgglad skjorta, förmodligen på väg till jobbet. Han svepte ett glas med rom, drog några snabba drag på en enarmad bandit och försvann sedan iväg i full fart. Allt var klart på cirka tre minuter! Ett sådant sorglöst beteende vore helt otänkbart i ett genom organiserat ställe som Härnösand.
Efter frukosten lade vi oss för att vila i en park, eftersom bussen inte skulle avgå förrän på eftermiddagen. När vi omsider kom fram till Pamplona så letade vi genast upp stadens turistinformation för att få lite hjälp med att hitta ett hotell för de kommande dagarna. Vi hade turen att få ett rum vid en av stadens pulserande huvudgator. Den första kvällen gjorde vi en trevlig rundtur i staden och besökte några av stadens otaliga tapasbarer.
Till vår förtjusning upptäckte vi att stadens stolthet, fotbollslaget Osasuna, hade sin favoritbar, Bar Ulzama, alldeles i närheten av vårt hotell. (Ordet “Osasuna” är ett baskiskt ord och betyder väl ungefär "styrka" på svenska. Osasuna är ett pålitligt “mittenlag” i den spanska ligan.) Vi gick in och beställde in något ätbart.

Jag frågade den baskiske kyparen på Bar Ulzama:

– Brukar Milosevic (Osasunas serbiske centerforward) komma hit?

– Milosevic. No, svarade han.

– Webo (den kamerunske stjärnan) då?

– Webo. No.

Jag dämpade min besvikelse över detta med ett glas vitt vin och en god pastarätt.
Pamplona är mest känd för sin årliga stadsfest, San Fermín, där ett flertal tjurar släpps ut från tjurfäktningsarenan och springer runt på stadens gator. Trots att den traditionella festen redan hade ägt rum, så gjorde Janne och jag en rundtur på den tomma arenan och följde sedan de målade linjerna på gatorna som markerade tjurarnas väg.
Vi spenderade mycket av vår tid i stadens centrum, där vi utforskade restauranger och affärer. Efter några fina dagar i Pamplona så började det bli dags att tänka på hemfärden. Vi satte oss på en buss tillbaka mot Girona i Katalonien, vi planerade att stanna där ett par dagar för att njuta av lite sol och bad vid det varma Medelhavet.
På bussen hamnade jag bredvid en ung irländsk tjej som också besökt Pamplona. Hon berättade att hon kom från den lilla staden Letterkenny i County Donegal i den norra delen av Irland, men att hon numera arbetar som sjuksköterska i Dublin. Hon sa att en stor del av patienterna var unga heroinmissbrukare och att narkotikan bredde ut sig allt mer i staden.
I Girona tog vi in på ett prisvärt pensionat och strosade sedan runt i staden innan vi, till slut, hamnade på ett stort torg med flera uteserveringar. När vi satte oss ner och gjorde vår beställning, så fick jag se på en ovanlig scen. Vid bordet intill oss satt en medelålders man och två kvinnor och åt middag. Plötsligt började mannen kasta pommes frites i ansiktet på kvinnan som satt närmast honom! Han fortsatte så ett tag, och jag kunde se hur stämningen vid bordet blev allt mer besvärad. Den andra kvinnan visste knappt vart hon skulle titta. När Janne och jag till slut bestämde oss för att gå, satt sällskapet fortfarande kvar vid bordet. Det kändes befriande att kunna lämna det märkliga stället.
Den sista dagen i Spanien tog vi en tidig buss ut till havet för att sola och bada. Det blev en perfekt avslutning på vår härliga vistelse i Spanien.