I staden där dimman smälter in i kalla gator
och varje droppe vatten bär en ny längtan,
hörs en viskning från oändliga hav –
vågor dansar, flyktiga och oförutsägbara.

Om man viskar, viskar man in i stormens hjärta;
om man skriker, skriker man under det rusande vattnet.
Fågelpojkar med svarta ögon kastar sig
mot väggarna av den eviga, oförutsägbara vinden.

Vid ett fönster utan slut glider känslor
som saltstänk över tidens yta,
medan den nakna kvinnan med vingar
står på en mur och lutar sig ut
som om vinden vore hennes omfamning.

Under markens tysta famn
är seglen tomma – ingen vind når jordens inre.
En svart skugga gräver djupt och finner
bara fragment av lösryckta drömmar,
förlorade i en tidlös kamp.

I Metorium suddas gränser ut
och tiden löses upp i havets spegel.
Allt rör sig i en evig rörelse –
en storm av vatten, vind och tysta fönster,
där inget förblir detsamma
och varje andetag bär en ny början.

Så, i detta eviga virrvarr
av fragment och flyktiga ekon,
är verkligheten en outgrundlig dröm
där viskningar möter stormens råa skrik,
och allt blir till en ständig, oslipad dans
av förändring och evighet.