De omsorgsfulla ramarna
luckras långsamt upp
Färgen spricker av morgonljuset
Deras tidigare så varsamt upprättade struktur
upplevs porösare för varje närvaro
Kroppens självklara varande
exponerar mig
Bakom axeln står ingen
Den egna röstens eko
hänger envist kvar
Köttet flåsar mig
Oupphörligen
I nacken
Låt inte stunden gå omärkt förbi
Nu är tiden inne