Kakan smälter i munhålan
med samtliga sina pentatoniska karaktäristika,
sina uttrycksmedels fem framvaggare
i välkänd turordning
genom tidsskalans myopiska mikromagi
över tungans sträva stringens,
vida världen väntande vid tändernas tandradsstängsel
med sina stjärnors samlade spottar:
dagsljusets otåliga reportrar,
fem stäver tvekande
i mungrottans fuktigt urtida trygghet,
men klänger strax sin klunga
över incisiver, caniner & premolarer;
vågar uttalets fonemala morfemsprång
ut i dagsljusets nakna ansikte,
på rad i samlad tropp,
som John, Ringo, Paul & George över Abbey Road 1969,
i kakanalogins obestämda form...
men kanske framlidne Brian Epsteins osynlighet föll in
efter George på övergångsstället,
som själva förutsättningen för gruppens bestämda form,
såsom Mr N nu – kölhalad, men ändå själva förutsättningen
för transformeringen från det obestämt svävande KAKA
till den magnifikt (och utstuderat utpekande)
benämningen KAKAN -
faller in efter de andra fyra bokstavlingarna,
och därmed skiljer ut det viktlösa begreppet KAKA,
som mest liknar en Platonsk idé,
till den materiellt och substantiellt garanterande KAKAN,
självklart krävande sin plats i tid och rum;
därmed avgörande för att i ljuset i mungrottans mynning
kunna kungöra just denna bokstavlingsgrupp,
i väl och ve sammanhållen i vida världens vilda vådor
som den specifika formen av sin skapnad: KAKAN!,
i sig inrymmande det uppkäftiga Kürtenpåståendet
”Ka kan!”,
liksom även det lätt gäckande flickepitetet ”Kak-An(n)”,
och alltså icke minst bakverkets svävande,
alltid och överallt tillämpliga, obestämda utrop ”KAKA!”

- och där är den,
på fatet framför förödelsedagsbarnet
på 76-årsdagen den 13:e februari:

Annas kanelkaka, även benämnd KAKAN!