Frågan är ställd mot väggen
dina händer söker efter mer
en kärlekssång är det du vill höra
men livet tar det ifrån mig min kära
kärlet brister, färgar huden blå
tar mig samman i motvind

du tar kärleken med dig
jag ser den inte igen
luften är tom
när inga spår kan hittas

vaken i natten med pennan och pappret
får jag till det nu mellan raderna
ett farväl till det som betyder mest
den glatta ytan faller jag igenom
jag behöver rösten i öknen
den som kallar mig samman
den som låter över bergen
sanningen ska komma fram
manar mig att finna kärlek