Just nu..
När ångestmolnen så sakta börjar skingras igen,
när lungorna äntligen klarar av att fyllas med annat än påtvingat syre.
När den självförstörande garden formas om till en sköld,
när de hopplösa konturerna fylls med mening.

Sedan en lång tid…
Ångestgasten har sprungit hack i häl,
vid minsta försök till att ta ett andetag har självföraktet dränerat det lilla som var jag.
Minsta motgång har lett till själslig undergång.

Det sägs att ensam är stark och det stämmer nog men med tillägget att tillsammans är man starkare. Det sägs även att det bara är att rycka upp sig och det stämmer nog men med tillägget att rötterna måste få tid att återfå sin styrka innan de kan bära upp stammen.
Att viljan att resa sig finns där, men att jorden måste sluta skaka först.